Han har egentligen aldrig slutat att vara partisekreterare. ”Once a champ, always a champ”, var Redbergslids BK: s sista hälsning till sin mest framgångsrika medlem Ingo Johansson vid dennes begravning i Göteborg 2009; lite åt det hållet är det med Lars Stjernkvist.
”Frågan är om jag slutat med något i mitt liv? Jag är alltsedan födseln en Motalabo, jag känner mig som en Folkbladare efter mina år på ledarsidan och integrationsfrågorna är ju än mer aktuella nu än under de 1, 5 år som jag var Integrationsverkets första generaldirektör. När man har hunnit leva några år så kan det bli rätt många f.d. titlar på visitkortet. I någon formell mening är det ju rätt förstås, jag är inte riksdagsledamot, partiombudsman eller partisekreterare längre. Men informellt så lever ju allt det jag tidigare gjort kvar i mig; gör mig till den jag är här och nu”, sa Stjernkvist till mig.
Det har hunnit bli några år för honom. Just idag den 27 april har han samlat ihop till sextio jämna år. Det blir inga officiella mottagningar och/eller stora fester. Han undanber sig vänligt men bestämt alla former av uppvaktning utanför den nära familjen. Där det finns en hel del småttingar.
”En sexåring i familjen har bjudit mig till ett barnkalas. Det ser jag verkligen fram mot”, sa Stjernkvist och såg ut som om han verkligen menade det med hela kroppen. Vilket är -tror jag – en grundbult till hans framgångsrika och mycket aktiva politiska karriär.
Vi träffades antagligen första gången 1981 på en inom socialdemokratin beryktad kongress i ungdomsförbundet. Vi lärde känna varandra 1991 då vi båda kom in som nykomlingar till den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Vi har lärt oss uppskatta och respektera varandra under våra gemensamma år i Norrköping. Vi är med i samma parti men vi tycker inte alltid lika om saker och ting – vi har till och med stått i Aktuellt och argumenterat mot varandra i någon sakfråga.
”Min erfarenhet är att mina viktigaste relationer med hustrun och med de vänner jag uppskattar allra mest har börjat i oenighet och med hårda diskussioner. Som jag minns det – Laila må ha andra minnesbilder – så tändes det en gnista mellan den blivande hustrun och mig när hon skällde ut mig i över en timma för en artikel jag skrivit på Folkbladets ledarsida någon gång på 1980-talet. Hon strimlade mina argument och sedan dess är hon min bästa sparringpartner. Ibland nuförtiden kan hon säga till mig att det där du säger nu det sa jag till dig för över två månader sedan. Så är det ofta. Jag blir nyfiken när jag blir motsagd, går och funderar och bearbetar argumenten och kanske vad det lider så tar jag till mig invändningar och kritik som har bäring”, berättade Lars Stjernkvist.
Efter återkomsten till lokalpolitiken i Norrköping från partisekreteraruppdraget 2004 har Lars Stjernkvist varit utbildningskommunalråd under fyra år och kommunstyrelsens ordförande i snart åtta år. Vid höstens val kandiderar han för ännu en period som ledande politiker i staden.
”Val är alltid och ska alltid vara nervösa. Jag funderade ganska länge innan jag bestämde mig. Fast det var ändå lätt på ett annat sätt. Jag känner sådan arbetsglädje, och har så bra arbetskompisar och vill så gärna fortsätta det arbete vi inlett i Kvartetten att det var omöjligt att inte ta chansen; även om det är nervöst och påfrestande. Jag känner så starkt att min bästa tid är nu”, sa Stjernkvist.
Är inte tricket att den bästa tiden alltid är nu?
”Det är en mycket bra inställning om man har förmågan och möjligheten. Med undantag för några få downperioder så kan jag faktiskt säga att så har det varit; min bästa tid är nu och det var den då också. Förutom astman som jag dragits med sedan jag var barn så har jag haft hälsan och livets tillfälligheter har vid flera tillfällen gett mig en knuff i en riktning som visat sig vara bra”, förklarade Lars Stjernkvist.
Han beskriver sig själv som lite osäker och med sviktande självförtroende från och till; inget märkvärdigt utan lite upp och ner så där som det är för de flesta. Helt friktionsfritt har det dock inte varit. Som 18-åring i S-gruppen i Motalas fullmäktige var det rentav nära att den politiska karriären avslutats innan den ens börjat.
”På ett årsmöte med Socialdemokraterna föreslog jag en motkandidat från SSU vid ett styrelseval där den andra kandidaten kom från Metallfacket (Idag IF Metall), som då var mycket starkt i Motala. Min SSU-kandidat vann omröstningen. Då kom det fram en från Metall och spände ögonen i mig och sa ”Jag hoppas du förstår att du aldrig kommer att få ett uppdrag i det här partiet”, berättade Stjernkvist.
Han återkommer ofta till Lars Wallin, partiombudsman för S i Östergötland och Motalabo. Wallin var – tillsammans med partivännen Mårten Arnberg i Norrköping – mentorer för den unge Lars Stjernkvist. Stöttade i svåra lägen, lärde upp, diskuterade och förklarade. När Stjernkvist – ett par år efter till tillträdet som partisekreterare skulle väljas ”på riktigt” på partikongressen i Västerås 2001 var planen att Lasse Wallin och Mårten Arnberg skulle fira tillsammans med Stjernkvist. Så blev det dock inte.
”Lasse Wallin försvann. Ingen visste vad som hänt. När jag stod i talarstolen i Västerås och höll mitt tacktal som nyvald partisekreterare så var det bara tankar om Lasse som malde runt i huvudet. Efter någon dag hittades han död ute i skogen. Han hade köpt en korv och parkerat bilen för att ta en liten rast och då stannade hjärtat”, sa Lars Stjernkvist.
Lokalpolitiken ligger honom varmt om hjärtat. Redan som ung – när han hade ett jobb som politisk sekreterare åt Kaj Krantz (S) i Norrköpings rådhus – bestämde han sig för att han om han någonsin skulle bli heltidspolitiker så skulle det vara i Norrköping. Han beskriver sig som ”hemkär” och vill helst inte vistas för långt bort från ”Promenaderna och Sleipner” som han säger. Ändå har rikspolitiken – hittills i vart fall – tagit fler år än lokalpolitiken? Och ändå tackar han ja till rikspolitiska uppdrag åt såväl den tidigare borgerliga som den nuvarande S-ledda regeringen?
”Det är väl de här frågorna om intressanta uppdrag som kommer vid rätt tillfällen som spökar. Och så förstås den där evige partisekreteraren inuti mig; jag vill gärna vara med på ett hörn”, sa den nyblivne 60-åringen. Det är väl så det är. Once a champ, always a champ.