En dag är alla människor enade: förmultnade partiklar eller askstoff återbördade i jord. Det är ingen skillnad på oss, förutom identitetssökandet som tar sig uttryck i olika former: Hos fanatiker får extremismens konsekvenser ett ansikte.
Att alla som vistas innanför Sveriges gränser är lika inför lagen, oavsett etnicitet, hudfärg, kön, religiös- och sexuelläggning, är fundamentet i svensk demokrati och en avgrundsskillnad mot länder som flyktingar senaste åren lämnat.
Rubriker om att städer i Sverige knappt kan skiljas från Mellanöstern ses som multikulti–trendiga hos många. Andra anser att Sverige slits isär av det förbehållslösa mångkulturella. Några vågar andas att slöjor döljer diskrimineringar, att moralpoliser agerar, att religiösa ledare infiltrerar samhällsstrukturer med dolda målbilder utan avsikt att värna mänskliga fri- och rättigheter.
Politikers inkonsekvens beträffande legitimering och finansiering av religiösa särintressen uppmuntrar parallellsamhällen, utanförskap och missnöje. Deras naivitet är ett hot mot fred och demokrati i framtiden. De måste förstå att prideflaggan aldrig kommer vaja bredvid en islamistisk.
Det är således milsvid skillnad att värna kulturell mångfald, genom mat, kläder, musik, traditioner och att tillåta inflation av mångkulturalism som strider mot demokratin.
Självklart bör Sverige influeras och plocka det bästa, det positiva och kompatibla med den levande svenska kulturen som är rik på inspirationer från världens alla hörn.
Hedersförtryck hör inte till det som kan accepteras.
Jag hatar ordet heder i sammanhanget. Det är rätt och slätt religiöst- och kulturellt förtryck. Det finns inget hedersamt med att döda, hota, skada och förfölja människor. Punkt. Rasism är lika vidrigt även om rasisten anser sig handla under religiös flagga.
Värst drabbas kvinnor och barn, också män, med utländsk härkomst av informella ledare och deras falanger, som genom religiös makt kidnappar den enskildes rätt att bestämma över sig själv. Vi pratar om svenska samhällen, inte platser i Mellanöstern.
Hur kan Sverige urholka sin 100 åriga demokratiska plattform för främjandet av trosuppfattningar som direkt motarbetar det svenskarna är stolta över?
Ska inte de som bidrar till mångkultur också vara mottagliga för mångfald?
Att samhällsinvånare, oavsett kulturell– och religiös bakgrund, förstår och accepterar allas likhet inför lagen är ett minimum. Personligen anser jag att svenska samhället inte bör förändras genom till exempel separation mellan kön hos skolbarn, etablering av böneutrop, täckandet av ansiktet på allmän plats, för att nyinflyttade ska uppleva likhet med det de lämnat.
De politiker och kommuner som sätter ner foten och separerar trosuppfattningar och politiskt beslutsfattande bör uppmärksammas som modiga i kampen mot ett fortsatt demokratiskt samhälle. Hatten av för de som på allvar förstår att kämpa för de verkligt utsatta, de förtryckta. Politikerna måste skapa skottsäkra förhållningssätt som motverkar diskrimineringar oavsett om några gömmer den bakom religiösa slöjor.
Genom att Sverige är demokratiskt, jämställt och jämlikt, och att medborgare bidrar till välfärden, frodas en levande kultur, svensk kultur med rik mångfald.
Dagen demokratin begravs finns inte längre svenska värden kvar.