Så går arbetet för Charbel på Lesbos

Utdrag från Charbel på facebook:

”Då och då jag mår dåligt - idag är en sådan dag.

Inte för att jag saknar något i livet.Ingen har varken sagt eller gjort något dumt mot mig. Det är inte heller för att jag är hungrig eller för att jag fryser som oron inom mig växer.

Mitt hjärta blöder för vad som händer i söder, mitt födelseland Syrien.

Jag må ha växt upp tryggt i möjligheternas land Sverige där jag fått göra precis det jag drömt om och det är jag tacksam över.

Men just nu är det ändå mina rötter som bränns upp och skräcken den väcks med den. Jag är sorgsen för maktlösheten är total, jag är bruten för att jag kan inte trösta någon känns det som.

Jag mår dålig för att jag får vara här medan andra svälter ihjäl och måste sätta livet på spel vid ett farväl till sitt kära fosterland.

Det är med tårar i ögonen jag skriver i stundens hetta, där mitt inre skriker VAD ÄR DETTA? Men nu är jag här och undrar vad jag kan göra åt saken? Hur kan jag hjälpa en annan människa?

Hur kan mitt trasiga hjärta bli hel igen och vad händer med alla som inte för möjligheten att vila sitt huvud en sista gång igen?

Inatt gråter jag mig tillsömns och tänker på alla offer som glömts och gömts”.

Mera från Charbel:

Dagens första destination var en färd på ca en timma till flyktingslägret Moria. Jag hade fått information att en av mina släktingar har mist sin son under skräckfärden till Lesbos. Han heter Jack och var 25 år gammal, hade hela livet framför sig. Vi fick inte komma in till lägret egentligen men efter att personalen fick reda på att jag är deras släkting släppte dem in mig och mitt sällskap av elva eldsjälar från välgörenhetsprojektet Gränslöst mänskligt. När vi väl kom in till rummet där mamman och pappan vistades så kunde man känna av sorgen i luften. Jag sörjde med familjen, grät med familjen, bad med familjen och bidrog med en symbolisk summa pengar. Det fanns inga ord att trösta mamman med. Inte nog med att man mist sitt hem, sitt jobb alla sina pengar och nu…även sin ögonsten, sin son Även om vi var flera timmar hos familjen så känner vi oss maktlösa eftersom vi inte kan trolla tillbaka deras älskade son. Vad jag kunde ge var ett lyssnande öra, en sörjande axel. och en hjälpande hand.

Precis innan jag skulle gå möte pappan mig och min vän för att tacka oss med tårar rinnande, ”ni påminner om honom, han skulle nu varit här med er och pratat” Vi såg en stor skillnad på familjen efter vårt besök för dem kände sig inte ensamma, de vet att vi tänker på dem och gör allt för att hjälpa.

Det vi fått varit med om idag har jag vi aldrig tidigare fått uppleva, både i glädje och i sorg. Jag har inte smällt dagen och det kommer nog ta ett bra tag för mig att förstå vad jag egentligen varit med om. Jag är ganska trött just nu men otroligt så givande, att lilla jag får vara med och bidra till människor som riskerat allt för att få det jag har…frihet.

Idag har vi fått rädda liv från båtarna, gjort skillnad!