Jag har samlat på mig ett stort antal allergier under livets gång. Samma läkare menade att min pollenallergi kanske växer bort och kanske menade han även att min lövallergi kan växa bort. Jag får väl hitta någon lövhög att kasta mig i så vet vi sedan. Hur länge ska man vänta på att något växer bort egentligen.
Jag har koallergi också och tror nog att det var samme gamle läkare som konstaterade det. Jag har sedan dess nogsamt undvikit att klappa kor. Som barn tyckte jag mycket om kor. Som ensamstående pappa blev far erbjuden att skicka mig till en bondgård såsom en sommaraktivitet. Pappas semester var bara två veckor och sommaren var lång på den tiden. Jag tror att far hoppades att hans känslige son skulle få syn på det naturliga i att leva med djur och sedan äta dessa djur. Detta misslyckades då jag kom att älska djuren på gården trots mina allergier och den då femårige Stephan beslöt sig för att bli vegetarian. Inte på något uttalat medvetet formulerat sätt. Men känslan fastnade där och känslor kan vara lika avgörande som ord. Far var relativt förstående på det sättet även om han blandade benmjöl i mitt potatismos av oro för min hälsa. Man kan bli sjuk av att inte äta kött sa folk på den tiden och vem vet. Om det nu är så att min allergi kan växa bort kan det väl likaväl vara så att jag blir sjuk av att inte äta kött.
Jag tror nog att det ansågs att även min saknad skulle växa bort. Saknaden av mamma till exempel. Men även om min far gjort precis allt han kunde för mig så har jag levt med den där saknaden. Jag har hoppats att hon skulle komma glidande tvärs igenom alla konflikter och trasigheter. Nu vilar just den förhoppningen även om saknaden finns kvar. Men vem vet den kanske växer bort.
Jag har dessutom, ack och ve, fått en ny allergi nämligen kyla. Jag får knottror på hela mig när vinden blåser kall såhär om hösten. Den allergin har jag inte sökt läkarvård för då jag redan vet svaret; ”det kan växa bort”.
Jag tycker mig ha fått en ny kunskap som känns mer realistisk än det där med att saker ska växa bort. Man lär sig leva med saker. För övrigt är det nog en insikt som i viss mån kan avlasta sjukvården som tycks så belastad. När jag senast sökte läkarvård för en mycket ond fot förklarade läkaren att det kan bli så när man blir äldre. För att överbevisa mig tog han av sin egen strumpa och visade mig sin, även den, rätt gamla fot. Jag frågade inte om det onda kunde växa bort utan förstod att här handlar det om något att lära sig leva med. Denna bekräftelse av just den insikten kostade mig 400 kr. Jag förmedlar den nu till dig bäste läsare alldeles gratis.
Nu är det ju även så att saker till synes faktiskt kan försvinna av sig själva. Utan medicin eller operation. Problem vi själva skapar genom att tänka fel eller att hamna i att tänka fel kan försvinna utan att vi ens noterar att vi trollat bort dem genom att tänka annorlunda. Kanske kan man då säga att de då vuxit bort?
När man blir äldre får man allt fler saker att leva med. Jag har ett par glasögon i varje rum för den händelse att jag vill kunna läsa något. Nu har jag börjat bli så skumögd att jag ibland inte hittar dom. Det händer även att jag glömt att jag lagt dom i ett annat rum. Den något förvirrade gubbe som flyttat in i mig får jag lära mig leva med helt enkelt. Så ja även en stridslysten man som jag är beredd att lära mig leva med saker. ”det finns dom som har det värre”, som pappa så vist skulle ha sagt även om jag aldrig riktigt kunnat ta till mig trösten i att andra har det värre.
”Tänk på barnen i Afrika”, sa läraren i matsalen när den övertygade vegetarianen Stephan inte ville äta fisken. Den känsla i mig som satte stopp fanns inte ord för på den tiden. Så är det ju för övrigt för oss alla ibland än idag. Att känslan är större än de ord man hittar. Det är därför barns känslor nogsamt bör aktas hur taffliga deras beskrivningar än blir. Den andra sidan av att lära sig leva med saker är att tvingas stå ut. Barn ska inte tvingas att stå ut. När barn mår dåligt ska de inte hamna i en årslång kö till BUP. Det är oanständigt rent av och inget jag ämnar samsas med på samma sätt som gällande min gamla trasiga fot.
Det som faktiskt tycks växa bort är en del av vuxnas korkade föreställningar om barn. De växer bort med hjälp av kunskap även om det tar sin tid. I väntan behöver en del beslut fattas. Barnkonventionen blir lag 2020, det skulle pappa ha gillat precis som alla vi som nuddat vid barns sårbarhet
Krönika