Tio ungdomar står åtalade för bedrägeri, alternativt ringa bedrägeri, efter händelser då de sommarjobbade i kiosken på Stadium Sportscamp förra sommaren. De är födda mellan 2000 och 2002 (i dag 17-19 år) varvid några av dem just nu har sin studentvecka. Men i stället för att göra sedvanliga studentikosa saker denna sista tid på gymnasiet, sitter de i en rättssal för att försöka förklara varför det som hände förra sommaren hände.

Det vi i förväg vet är att 20 sommarjobbande ungdomar fick sparken från campen efter att ha blivit påkomna med att "sälja" och "köpa" saker gratis av och till sina kollegor. Efter nästan ett års förberedelser, är nu saken uppe i rätten för tio av dem. På grund av det stora antalet tilltalade hålls förhandlingarna i sal ett, den största salen, en våning upp i tingsrätten. Om det är fullt på den högra sidan, där ungdomarna sitter tillsammans med sina försvarsadvokater, är det desto glesare på den vänstra; här sitter kammaråklagare Emilia Calmtorp och försöker skapa sig en bild av det som hänt.

En efter en frågas ungdomarna ut av åklagaren. Vissa av dem väljer initialt att själva berätta om vad som hänt, andra vill bara svara på åklagarens frågor. Ganska snart växer det fram en bild av hur sättet att ta betalt – eller inte – snabbt blev en kultur i gruppen, något som inte ifrågasattes. "Korrigera-kvitto"-termen är nog den fras som används mest av åklagaren under utfrågningarna, och är också central i händelseförloppet. De sommarjobbande ungdomarna har "låtsas" köpa varor av varandra, hållit fram sina kort, varpå den som just då stått i kassan först slagit in varan för att sedan trycka på "korrigera kvitto-knappen" och därmed låtit sin kamrat få varan gratis.

Ingen av de som frågas ut under tiden Folkbladet fanns på plats i rätten menar att detta gjordes för att dölja något. Det var i stället något "alla gjorde", som ingen ifrågasatte. Att de "låtsades" betala, berodde på barnen.

– Om de såg oss bara ta saker, skulle de börja fråga och också vilja det. Och det vore jobbigt att förklara det för 1 600 barn, var en fras som upprepades av de unga.

På åklagarens fråga om någon chef från Stadium någonsin sagt att ungdomarna hade dessa personalförmåner, svarade en av de tilltalade:

– Nej. Men de sa heller aldrig att det inte var okej, så då trodde jag att det var det.

Flera skyllde även det inträffade på att det var en kort, stressig kassautbildning, att arbetsledarna var stressade och att de inte fanns på plats tillräckligt mycket.

– Så mina kollegor, som jobbat där längre än mig, blev som mina arbetsledare. Och de sa att det här var okej, så då trodde jag det. Hade det här varit något jag velat dölja, hade jag kunnat göra det på helt andra sätt eftersom alla visste att vi var kameraövervakade, sade en.