Olof den helige är en av de tre medeltida nordiska helgonkungarna vid sidan av danske Knut den helige och Erik den helige i Sverige. Norrmannen var den första och största av dem. Ett par hundra kyrkor med hans namn grundades och Nidarosdomen i Trondheim – byggd kring hans grav – var Nordens främsta pilgrimsmål.
Olav föddes omkring 995 och hans släkt hörde till den norska vikingatida makteliten. Fadern Harald Grenske var en småkung i Vestfold och enligt de nordiska kungasagorna var han ättling till kung Harald Hårfagre, som enade Norge.
Sagorna berättar att Olav drog ut på vikingatåg redan som tolvåring, både på Östersjön och på Nordsjön. Under flera år stred han i danska vikingahärar i England och var med när kung Sven Tveskägg erövrade landet 1013. Sedan bytte Olav sida och slogs i stället för kung Ethelred II som tillfälligt återtog England från danskarna.
År 1015 återvände Olav Haraldsson hem till Norge och gjorde anspråk på den norska kronan. Han segrade i sjöslaget vid Nesjar 1016 och hyllades senare som kung. Han sägs ha blivit döpt i Normandie och som kung kämpade han för kristnandet av Norge – vilket betonades under kanoniseringsprocessen efter hans död. Olov gifte sig med Astrid, som var dotter till kung Olof Skötkonung i Sverige.
Sedan Knut den store blivit kung av både Danmark och England krävde han herravälde även över Norge. Kung Olav vägrade överkasta sig, men besegrades i slaget vid Helgeå. År 1028 fördrevs han från Norge och flydde till ryska Novgorod.
År 1030 försökte Olav Haraldsson ta tillbaka den norska kronan med hjälp av sin svåger, den svenske kungen Anund Jakob. Den 29 juli stod ett avgörande slag i Stiklestad i Trøndelag där Olav stupade.
Kort därefter började det ryktas om mirakler vid Olavs grav i Nidaros. Sjuka blev botade, blinda kunde se och döva höra. Med tiden kom han att tillskrivas allt mer helgonlika egenskaper. På 1180-talet skrinlades helgonet Sankt Olof i den nybyggda Nidarosdomen som också hade blivit säte för den norska ärkebiskopen.
Kulten av Sankt Olof spred sig snabb. Bara två årtionden efter hans död byggde de svenska köpmännen i Novgorod en kyrka som de vigde åt helgonkungen. Förutom i Norden byggdes Olofskyrkor bland annat i London, Konstantinopel och Betlehem.
Även i Östergötland uppstod en betydande Olofskult och åtminstone ett tjugotal kyrkor var antingen helgade åt honom eller hade Olofskulpturer och målningar, däribland i Norrköping, Västra Husby, Kullerstad och Vånga. I Skänninge låg Sankt Olofs kloster och i både Norrköping och Linköping fanns Sankt Olofsgillen.
En folklig förklaring till denna koncentration är att Olof den helige skulle ha vistats i Östergötland, men det finns inga belägg för det vare sig i de historiska källorna eller i kungasagorna.
Norrköpingsarkeologen Arthur Nordén lade fram teorin att bygderna med kopplingar till Sankt Olof under forntiden hade varit centrum för dyrkan av Tor. Bevisen var ortnamn. Till varje Olofskyrka kunde en plats med Tors namn knytas. Till kyrkan i Norrköping kopplades Torsmossen (vid Kneippen) och möjligen också fornborgarna Torsklint och Torsborg norr om staden. Vid Vånga låg mossen och offerlunden Torlunda och även nära Kullerstad fanns ett Torlunda.
I Norrköping byggdes en kyrka helgad åt Sankt Olof troligen redan på 1100-talet. Den var stadsförsamlingens kyrka och låg där Sankt Olai kyrka i dag ligger. Kyrkan fick namn efter sitt skyddshelgon såsom brukligt var med kyrkor i städerna, men någon Olofskult är inte känd och den enda omnämnda helgonbilden är S:t Göran.
Stadskyrkans skyddshelgon kom även att bli stadens beskyddare. Norrköpings äldsta bevarade sigill från 1367 visar Sankt Olof sittande med en yxa i högra handen. Från 1400-talet användes även ett stadsvapen med ett krönt N tillsammans med en yxa och en spira. År 1936 fastställdes S:t Olofsbilden som Norrköpings stads officiella vapen och det övertogs vid kommunreformen 1971 av Norrköpings kommun.
När Norrköpings rådhus byggdes 1907–1910 placerades överst i tornet en 4,5 meter hög förgylld granitskulptur av Sankt Olof. Skulptören Johan Axel Wetterlund framställde honom med hans vanliga attribut: skägg och krona, yxa i högra handen och riksäpplet i vänstra, sittande på en tron. Och därifrån vakar den gamle vikingakungen, numera Gull-Olle kallad, ännu i dag över Norrköping.