Det är snackisen som delar massorna. Älska eller hata. Här har vi inte mycket till gråzon. Simple as that.

VAR – en förkortning för "Video assistant referees" – fick sitt stora genombrott under herrarnas fotbolls-VM i Ryssland förra sommaren. Plötsligt (nåja, VAR "uppfanns" faktiskt i Nederländerna redan för tio år sedan och användes för första gången i USA:s andraliga) var det inte domaren på planen som skötte ruljangsen, utan snarare ett team tryggt inkvarterat i ett rum med allehanda teknik för att kunna studera vinklar, repriser och slowmotion från kniviga situationer. Se det där som det mänskliga ögat inte hinner uppfatta.

I VM 2018 fick många av oss för första gången se rättskipare forma en kvadrat i luften och se mannen i svart kila bort till sidlinjen för att studera situationen i lugn och ro framför bildskärmen.

Charmigt? Njae.

Rättvist? Absolut.

Frustrerande? Ja, för många.

Etihad Stadium i Manchester i lördags:

Hemmalagets inhoppare, Gabriel Jesus trycker in 3–2 för City på stopptid. Spelare och publik jublar, gästerna i Tottenham deppar. Men det nitiska kameraögat (VAR) har sett att bollen touchade AymericLaportes arm i upprinnelsen till målet, som underkänns.

Surt för City och Tottenhams argentinske manager Mauricio Pochettino låter nästan ursäktande på presskonferensen efter matchen.

– Jag är i grunden emot det (VAR), jag vill att fotbollen ska vara som den var för 30 år sedan. Men vi lever i en annan era nu; teknologin är här och vi måste acceptera det.

Klart som korvspad att alla som bevittnar idrott vill se att allt går rätt till där ute på banan, allt annat är såklart oacceptabelt.

Men hur "teknisk" kan sporten bli innan vi tappar intresset och, i förlängningen, passionen? Är det okej med evighetslånga spelavbrott för att domaren ska få tid att studera en viss situation framför teven?

Är det okej att ett avgörande mål ska annulleras för att kameraögat såg någonting som ingen annan sett? Svåra frågor och det känns som fotbollen fortfarande trevar sig fram.

Hur mycket tillåts man peta i innan publiken tröttnar?

Än så länge är VAR tänkt att användas i fyra situationer:

1) Videodomarna kollar om målet föregåtts av ett regelbrott som kan påverka beslutet.

2) Vid straff. VAR-domarna ska granska situationen och det som föregått straffsituationen. När Sveriges FridolinaRolfö fälldes i straffområdet i åttondelsfinalen i fotbolls-VM 2019 upptäckte VAR-domarna att en svensk spelare stod offside i ett skede tidigare.

3) Utvisning. VAR-domarna ska kolla om ett direkt rött kort är rätt utdelat. Och ska säga ifrån om domaren missar en direkt utvisning under match. VAR-domarna ska inte kolla om någon ska få gult kort eller inte.

4) Fel spelare. Om domaren varnar eller visar ut fel spelare ska VAR-domarna säga ifrån.

Fair enough- men stannar det där?

Än så länge är det bara de stora ligorna som har råd med VAR. Självklart bär systemet med sig enorma kostnader men för exempelvis spansk och engelsk fotboll är det ändå småpengar vi snackar om.

Det lär dröja innan vi får se VAR i allsvenskan, och många är lika glada för det. Så länge vi är okej med att även domaren kan göra misstag (och det gör dom!) finns det liksom ingen anledning att skrika sig hes efter VAR.

Behöver vi ens millimeterrättvisan inom sporten? Det har funkat i hundra år och kan gott göra så i ytterligare ett sekel. Menar en del.

Den basala känslostormen och euforin trampas brutals sönder av teknik och fakta som inte kan diskuteras över ölen eller colan på lokala puben efter matchen.