Andarna håller Maria sällskap

Alltsedan föräldrarnas bortgång driver Maria Svensson helt på egen hand Stenkullens hotell och värdshus. Men ensam... nej, det känner hon sig inte alls. Föräldrarnas andar finns kvar där. - Och till julen är det fullt här. För då kommer de tillbaka, andarna av alla dem som bott här, säger hon.

15 september 2012 08:00

Alla har vi väl blickat mot den där herrgårdsliknande byggnaden i E4-backen, där som Kolmårdens skogar övergår i slättlandskapet runt Norrköping. Hotell och Värdshus har man ju i alla år kunnat läsa på neonskylten. Och säkert finns det de som undrat, hur man egentligen tar sig dit.

Själv minns Folkbladets utsände så väl sitt eget besök på Stenkullen, i slutet av 1970-talet måste det väl ha varit. Maten var god, men hela värdshuset så fyllt av tillrättavisanden, att man aldrig varit med om maken. På damtoaletten fanns ett anslag inlett med "Du slarviga mamma...".

Ända från början

Redan vid grinden tar det nu också vid. Onödig framkörning undanbedes, förbud mot hundar i parken både lösa och kopplade....

Men så kommer Maria Svensson oss till mötes, och även om inget egentligen ändras så blir det hela ändå på något annat vis. Mitt i allt det trubbiga blir man allt också lite charmad.

Det hela är ju så speciellt. Här på Stenkullen får man, sannerligen, ta seden dit man kommer. Eller på annat tungomål: Take it or leave it...

Visst hittar man...

Under ett träd dåsar Sankt Bernhardshunden Kitha IV (jodå, hon har haft föregångare). Den här morgonen har hon vältrat sig i blåbärsris, något som också syns.

Det lilla huset ett stycke bort i sluttningen, med texten Lilla Stenkullen, är Marias gamla lekstuga. Den står orörd, liksom det allra mesta här.

- Man ska inte slänga saker. Man kan ju aldrig veta...

Men, undrar vi nu - hittar folk verkligen hit? Ingen skyltning förrän man redan är nästan framme...

- Folk är jätteduktiga, och utlänningarna ska vi bara inte tala om! svarar Maria.

- Jag hade ett par fransmän här senast igår. De åt min smörstekta gös, och så fläderblomsparfait med färska hallon.

- Så visst går det att hitta, bara man inte kör på gps. Ett par som gjorde det hamnade på en åker vid Jursla och måste bärgas...

Undanbedes

Vi begrundar ett anslag, enligt vilket "Den som ej önskar någon förtäring utan endast titta undanbedes". Träder så över tröskeln till detta ståtliga boningshus, byggt som sommarbostad åt Erik Swartz år 1858.

Väl därinne noterar vi, att tillrättavisningarna tycks finnas kvar orubbade. Och alldeles som förra gången är det gammaldags, elegant möblerat i matsalarna, sällskapsrummen, festsalen. Väggarna fyllda med porslinstallrikar och konstverk.

- Pappa började samla, när han var sex år gammal. Då kom han på en ljusstake, som vi sedan använde här alla jular. Så fortsatte han genom åren att samla, både möbler och annat.

Hans väg gick då via olika restauranger, först i Stockholm och sedan på egna krogar i Norrköping. På Gull-Olle vid Nya Torget döptes Maria, född i april 1956. Föräldrarna, Niels och Tekla Svensson, hade då gift sig året före.

Drömmen blev sann

1957 kunde Niels Svensson förverkliga en dröm, genom att från sentida swartzar förvärva Stenkullen. Ett år gammal var Maria alltså då, 56 fyllda är hon nu.

Knappt hade familjen då hunnit etablera sig, förrän det meddelades att nya E4 skulle komma att klyva egendomen på mitten. Så blev det också, och alltsedan dess återfinns Stenkullens stora fruktträdgård på andra sidan motorvägen.

Ställets mesta glanstid inföll i början av 1960-talet. Då anlände busslaster med italienska turister, och under sommaren kunde pensionatsgäster bo här under lång tid.

Här växte Maria upp som enda barnet, och tidigt började hon hjälpa till. Redan i femårsåldern sopade hon upp risgryn efter bröllopsgäster.

Hade hand om djuren

Hon gick först Åbymoskolan, sedan Hultdalsskolan. Varje år fick hennes klass under en dag komma till Stenkullen. Leka med djuren och allt det andra, äta så mycket de ville.

Länge tänkte sig Maria att bli lantbrukare, och då med många djur.

- Men djur fanns ju här också, och det var jag som hade hand om dem. Påfåglar och fasaner hade vi, och pärlhöns, ankor, gäss...

- Men nu har jag bara två får här, och så hunden.

Pappa Niels var kocken, mamma Tekla kallskänkan. Under de bästa åren fanns också mer personal. Och vartefter växte så Maria in i det ena efter det andra.

- Laga mat lärde jag av pappa. Men det var inte så lätt för han hade inga recept, han hade allt i huvud och händer. Kokboken tog han bara fram, när han skulle laga svartsoppa.

Plats för Buddha

Med åren kom pappa Niels att anamma buddhismens läror. I rummet, där bufféerna dukades upp, står nu vid ett fönster ett bord med några mindre Buddhaskulpturer. Där bakom skymtar ett fotografi av en buddhistisk vän.

- När vi besökte Thailand första gången 1971 var han vår guide, och vänskapen har sedan stått sig genom åren. Numera har han hotell i Miami men kommer hit varje år, säger Maria.

Pappa Niels gick bort år 2002, mamma Tekla dog för två år sedan. Intill Buddhabordet har Maria nu ett avrundat litet bord, helt ägnat föräldrarna. Med rökelsekar, tvenne glas med vatten, lite annat som väl kan betecknas som tilltugg...

Då återvänder de

- Men till julen sätter jag fram Östgöta Sädes och ljust öl till mamma, Skåne och porter till pappa. Då vet man att andarna får det, som de vill ha vid det tillfället.

Till julen, så upplever hon det, återvänder också alla de andra som bott här i huset; alla de gamla swartzarna också. Sällskap har hon, hur mycket som helst.

- Man måste skåla med alla andarna och önska dem alla god jul. Det måste man vara noga med. Det låter kanske tokigt för en del människor, men för mig är det inte det.

- Därför vill jag alltid vara hemma på julafton. Det finns goda vänner som vill bjuda hem mig, de tycker synd om mig. Men jag vill vara här hemma. Just julafton är en speciell dag, säger Maria.

Från fjärran land

Lite varstans i huset finns föremål från fjärran länder. Familjen reste mycket; Tibet, Hawaii och Egypten hann det bli många gånger om.

- För motorvägen fick vi ersättning, och de pengarna reste vi upp. Pappa tyckte det var bättre att samla på minnen.

Nogsamt noterade på anslag är stölder begångna genom åren. "Hoppas Hin Håle tar dem" läser vi om några, som en gång i tiden stal ett pannband från Tahiti på platsen för anslaget.

I källarna ryms gamla årgångar av både vin och porter. Där finns likörer på rabarber, på äpplen och svarta vinbär, en massa olika brännvinskryddningar, diverse inläggningar...

Egna marmelader

Till pannkakor likaväl som till frukost bjuds det på Marias alldeles egna marmelader och sylter, några av dem spetsade med spirituosa.

Rabarbermarmeladen med vanilj hör till det uppskattade. En annan specialitet för stället är fläderblomssaft serverad i tennstop.

Och så alla gästerna genom åren... där Birgit Nilsson var "von oben" och maken då mer trevlig, Jan Malmsjö något besvärlig och Jarl Kulle trevligast av dem alla.

Eftersom Maria numera gör allt själv är det förbokning som gäller. Inte minst är det nu ungdomar, som hittar till Stenkullen.

- Sådana unga, som är trötta på allt det här moderna.

Rätt signal?

Men till slut vill vi nu gärna veta, om alla de här tillrättavisningarna, allt detta som undanbedes - ger det verkligen rätt signal till gästerna?

Maria förklarar då, att allt är på förekommen anledning. Anslagen riktar sig ju till sådana, som faktiskt bara kommer hit för att titta. Sådana som har vidrört, i vissa fall rentav stulit porslin... och så vidare....

- Och det där med "Du slarviga mamma", det var ju sedan skitblöjor lämnats kvar på toalettgolvet. Det vänder sig ju bara till slarviga mammor, andra behöver inte känna sig träffade...

På tröskeln ut möter oss en sista maning. "Gå ärlig ut!", tillhandahålls vi där.

- Och det kan väl ändå inte vara någon dålig uppmaning, säger Maria Svensson.

Foto: Peter Holgersson

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!