NORRKÖPING
– Ja, och jag räknar med att fortsätta jobba ytterligare ett år, fram till min pension nästa år, säger Willy Forsström som snart fyller 64 år.
Varför blev det spårvagnar för din del?
– Jag har alltid varit intresserad av fordon, men det som fick mig att tända till på spårvagnar, var en artikel jag läste i Allt om hobby, om att spårvagnen Mustang skulle försvinna vid högertrafikomläggningen. Då fick jag låna farsans kamera och gick ut och fotograferade den här spårvagnsmodellen innan den försvann.
– Sedan kom jag och en kompis på att vi skulle samla vykort med spårvagnsmotiv. Så vi gick runt i alla tobaksaffärer och letade igenom deras förråd och vi fick ihop en bunt med såna vykort. Så det ena har gett det andra.
Hur kom det sig att du började jobba med spårvagnar?
– 1974 jobbade jag på Stal Refregation och fick problem med min lagbas. Och eftersom jag redan då var spårvagnsfrälst och var med i Svenska Spårvagnssällskapet, så sökte jag mig hit och fick jobb som vagnputsare i garaget, som städare och tanka bussar med mera. Det yrkesvalet har jag aldrig ångrat, men under åren har jag varit mer eller mindre engagerad i spårvagnsfrågor.
Har du haft olika yrkesroller?
– I grunden har jag alltid varit spårvagnsreparatör, men sedan har jag haft olika arbetsuppgifter bredvid det jobbet.
Du lär ha haft många arbetsgivare under åren?
– Oja, säger Willy Forsström med ett leende. Det har varit många som skött om spårvagnstrafiken, allt från kommunala Affärsverken, till Norrköpings lokaltrafik, Norrköpings Stadsentreprenad, Norrköpings Miljö- och Energi och därefter privatägda Sydkraft, Enista, Stadspartner i Linköping och nu är vi reparatörer kommunalanställda igen av tekniska kontoret medan förarna är anställda av privata Veolia.
– Och skulle jag få råda vore det bästa att även förarna blev kommunanställda igen, för då har ju Norrköpings kommun kontroll över hela spårvagnstrafiken, precis som i Göteborg och där fungerar det bra.
Läs mer i onsdagens tidning.