Skapandet av filmen om tiggaren Mariyan Ivanov förde Jessica Svensson och Marcus André till Bulgarien och intrycken blev många. När Folkbladet träffar paret för att prata om filmen kommer många minnen och samtalsämnen upp. Precis som de vill att filmen, som visades på Cnema i går, ska göra. Påverka och leda någonstans.
– Under skapandet av filmen har vi många gånger fått frågan: men ska man ge pengar till dem? Vårt svar är väl att man får tänka efter själv och skapa sig en egen uppfattning. Oavsett om det är "organiserat" eller inte, blir det i alla fall inte sämre för den som sitter där, om man ger pengar, menar Marcus.
Alla kan ge lite, menar de. Lite för oss, mycket för dem.
– En dålig dag kan de varken ha mat eller ved. Det är deras människonivå, säger Jessica.
Folkbladet har tidigare berättat om Jessica och Andrés engagemang för utsatta människor. Hur de hänger på härberget titt som tätt och hur de kom i kontakt med en av tiggarna i Norrköping, Mariyan. Snart bestämde de att de ville göra en film om honom. Visa hans livssituation, men även andra romers leverne.
Kanske skulle de kunna hjälpa honom att få igång någon form av verksamhet i Bulgarien, någon form av biltvätt kanske. Under resans gång har mycket förändrats.
– Från att vi tänkte att filmen skulle spegla flera personer, har det mer blivit ett slags personporträtt på Mariyan och varför han valde att åka till Sverige. Hans mamma, som är död, finns med som en röd tråd i filmen eftersom hon har påverkat honom så mycket. Det är mycket därför vi valde att visa den på mors dag, säger Marcus.
Skapandet av filmen tog dem till Mariyans hemby i Bulgarien. Innan hade han sagt att de inte kunde bo i hans hus, att det var för dåligt. "Jodå, det kan vi" sade de innan. Men väl på plats, kunde de inte föreställa sig vad som väntade.
– Han säger att han sitter här och tigger för att få ihop pengar så han kan renovera sitt hus. Men vad är det för hus? Det är jordgolv och hål mellan ytterdörren och väggkarmen. Går det ens att renovera? säger Marcus.
De träffade även Mariyans granne och kusiner och fick många livsöden berättade för sig. Och lärde sig att uppskatta det vi har.
– Första morgonen jag vaknade efter att vi kommit hem satte jag mig i köket och drack en kopp kaffe och gladde mig åt att det finns vatten i kranen och att vi har den trygghet vi har här. Mariyan tycker att vi lever i lyx här, kanske inte ekonomiskt, men med all trygghet som finns, säger Jessica.
De berättar om hur romer i Bulgarien lever mitt i ett samhälle, men ändå inte får vara med.
– De vet lika mycket som oss, gillar film och musik och kan saker. Men de får stå och titta på genom en tjock glasruta, säger Jessica.
De inser att eu-migranterna kommer vara en del av vår vardag långt framöver och att vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till dem.
– Allt de kan få här är så mycket mer än de kan få sitt hemland, säger Marcus
Förhoppningen är att kunna visa filmen vid flera tillfällen i Norrköping. Dessutom har paret fått förfrågan från flera svenska städer, som vill visa den.