"Vi trodde inte det var så farligt"
Mikael Lövdahl miste sin sambo Malin i branden på Hagagatan. - Allt gick så snabbt, säger han. Ena stunden satt vi och drack kaffe och åt pepparkakor. Nästa stund låg min sambo på båren och fick hjärtmassage.
Den här dörren in till lägenheten som brann stod öppen. När Mikael Lövdahls sambo Malin kände efter väggen för att där svänga till vänster ner i trappan, kom hon istället in i lägenheten.
Foto:
- Vi satt och fikade när det ringde på dörren. Någon ringde på som en galning. Utanför stod grannen, som bor mitt över trappuppgången, och sa "det brinner, ring brandkåren".
Varken Mikael Lövdahl eller hans sambo såg någon eld.
- Vi såg lite vit rök från lägenheten. Men vi trodde inte det var så farligt.
De gick tillbaka in i lägenheten och Mikael Lövdahl ringde 112.
- Operatören frågade så mycket så till slut sa jag "nu kan jag inte prata längre. Vi vill nog gärna försöka ta oss ut härifrån".
När Mikael Lövdahl och hans sambo öppnade sin ytterdörr igen, var läget ett helt annat.
- Hela trapphuset var fyllt med svart rök. Man såg ingenting. Vi fick panik och tänkte bara på att komma ut.
Gick fel i röken
Båda två rusade ut i trappuppgången. Deras lägenhet ligger bara en halvtrappa upp, men när Mikael kom ut på gården var inte sambon med.
- Dörren till grannlägenheten, där det brann, stod öppen. I röken förirrade sig Malin in i lägenheten istället för att gå ner för trappan.
Lägenheten ligger precis vid trappan, det räckte med ett kliv för mycket för att komma in i den. Förmodligen kände hon med handen framför sig efter väggen och kom in genom den öppna dörren.
Mikael förstod vad som hänt och ropade förtvivlat på sin sambo.
- Jag försökte gå in igen flera gånger. Men det var omöjligt. Röken var så stickande, det gick inte att andas.
När brandmännen kom till platsen skrek Mikael att hans fästmö låg på första våningen och att de var tvungna att gå in.
- Brandkåren kom efter bara två, tre minuter. Men sedan kändes det som om det tog väldigt lång tid innan rökdykarna gick in. Och under den tiden låg Malin där.
"Varför?"
När rökdykarna äntligen kom ut med Malin var alla återupplivningsförsök förgäves.
Mikael Lövdahl berättar hur han ältar samma sak om och om igen.
- Varför stängde vi inte dörren och gick tillbaka in i lägenheten. Vi bor så nära marken, vi hade inte ens behövt hoppa ut genom fönstret, vi kunde klivit ut. Och när vi nu sprang ut i trapphuset, varför höll vi då inte varandra i handen.
- Men det gick så fort. Och allt blev så fel. Det känns så onödigt. Just nu är det tungt. Väldigt tungt.
Så jobbar vi med nyheter