Sen tidigare finns en mottagningsenhet i Skarphagen där nyanlända barn av alla nationaliteter tas emot. När kriget i Ukraina bröt ut insåg man snabbt att behovet av platser skulle öka. Fram till idag är det 55 ukrainska barn som blivit placerade på mottagningsenhet eller förskola och 21 barn som väntar på placering. Dennis Platin, som annars är chef på interkulturella språkenheten, fick i uppdrag att starta en ny mottagningsenhet, och i fredags kunde de första barnen tas emot. I dagsläget är det 16 elever i grundskoleåldern som går där, men enheten ska kunna ta emot upp till 150 elever. Lokalerna ligger i gamla lasarettet och där stannar barnen mellan fyra och åtta veckor innan de blir placerade i en vanlig grundskola.
– Vi ska lära dem svenska språket från grunden och göra dem redo för den svenska skolan. Ett annat uppdrag är att vi ska kartlägga deras skolkunskaper och sen lämna över det till skolan de ska börja i, säger Reem Behnam, lärare i bland annat svenska som andraspråk.
Till sin hjälp har lärarna två studiehandledare, som har ukrainska som modersmål.
– Vår uppgift är att hjälpa barnen att känna en trygghet i skolan, vi översätter mycket. Men det är en balansgång hur mycket vi ska översätta, de ska känna trygghet men samtidigt bli självständiga här, säger Olga Ahlström, studiehandledare.
I ett klassrum blandas barn som går allt från första klass till årskurs nio. De tycker det är roligt att kunna gå i skolan igen.
– Det är lite konstigt, men mycket är samma som i Ukraina. Eftersom vi kan prata ukrainska med varandra så är det lite som att lära sig ett nytt ämne bara, säger elvaåriga Daryna, som trodde att hon skulle placeras direkt i en vanlig klass här.
De flesta känner sig inte nervösa för att börja i den svenska skolan.
Märker ni någon skillnad på den svenska skolan och den ukrainska?
– I Ukraina är lärarna mycket mer stränga, det är de inte här, säger elvaåriga Lesya.
– Och maten är bättre här, säger tolvåriga Artur.
Hur upplever du att barnen hanterar det de varit med om?
– Det är olika för olika barn. En del av de minsta pratar mycket om kriget medan de stora inte vill prata alls. Jag frågar dem inget utan jag lyssnar bara om de vill prata, säger Olga.
– Ibland blir de ledsna när de saknar sina pappor, som nästan alla är kvar i Ukraina, säger Anna Vozna, handledare.