Hundägaren kom enligt utredningen till veterinären med hunden som hade en skada i en av tassarna. Veterinären sövde och undersökte hunden, men eftersom han saknade röntgenutrustning kunde han inget annat göra än att linda tassen. Uppgifterna går sedan isär mellan hundägaren och veterinären.
Bytte veterinär
Hundägaren påstår att veterinären sagt att det förmodligen inte var någon fara med tassen, och att tassen skulle hållas lindad i två veckor och att detta skulle räcka som behandling. Efter några dagar, när hunden trots allt inte verkade bli bättre, gick hundägaren till en annan veterinär. Där röntgades tassen och det visade sig att den var bruten. Eftersom läkningsprocessen då redan kommit igång, och det brutna benet läkt på fel sätt, konstaterade en specialist att hunden inte fortsättningen inte skulle få ett enkelt liv. På inrådan av specialisten avlivades därför hunden. Hundägaren menar att den första veterinären borde ha remitterat hunden direkt till en veterinär som hade röntgenutrustning.
Kunde bli för dyrt
Veterinären å sin sida menar att han visst sagt till hundägaren att tassen kunde vara bruten och att den behövde undersökas med röntgen. När hundägaren då, enligt veterinären, blev orolig för kostnaderna och frågade vad som skulle hände om hunden inte behandlades, sa veterinären att hunden kunde få ett bra liv, även om skadan kanske skulle läka fel.
Fortfarande sövd
Ansvarsnämnden anser att veterinären borde ha agerat mer aktivt för att få hunden till en veterinär med röntgenutrustning, eftersom han själv vid undersökningen misstänkte en fraktur i tassen. Veterinären får också kritik för sitt agerande när hunden skulle vakna från sövningen. Hunden skickades hem när den fortfarande var sövd, och det tycker Ansvarsnämnden, inte är ok med tanke på hundens ålder. Veterinären får därför en diciplinpåföljd i form av en erinran.