"Verkligheten ofta värre än dikten"
NORRKÖPINGNär vuxna nås av vetskapen om att ett barn har utsatts för brott reagerar många starkt och med avsky. Men det kan dröja länge innan någon anmäler att ett barn far illa. Många vill helt enkelt inte tro att vuxna kan utföra så hemska saker som sexuella övergrepp mot barn. Men verkligheten är tyvärr oftast värre än dikten, säger polisinspektör Christer Nordh, utredare vid Norrköpingspolisen.
Norrköping har fått beröm från Rikspolisstyrelsen för sitt arbete med dessa utredningar. Barnutredningarna ska ta högst tre månader och Norrköping klarar den tidsfristen med marginal. Mycket tack vare samverkansmetoden mellan polis, socialtjänst och åklagare i kommunen.
Oftast är det anställda inom socialtjänsten som anmäler misstankar om övergrepp mot barn. De kontaktar då åklagaren och han eller hon kallar till samråd mellan polis, åklagare, socialtjänst och BUP, det vill säga barn- och ungdomspsykiatrin, eller barnläkare.
<b>Hektisk tid</b>
Just nu har barnutredarna vid polisen hektiska tider.
När skolavslutningarna närmar sig blir det alltid bråttom för socialtjänsten att kalla till samråd, säger Christer Nordh, en av dem som utreder övergrepp mot barn.
Alla vill hinna med så mycket som möjligt innan skolan slutar, säger han.
Många av de utredningarna tar sedan sin tid.
De poliser som utreder sexuella övergrepp mot barn har gått en särskild utbildning, bland annat för att kunna hålla förhör med barnen på rätt sätt och mycket mer.
Polisen vill så snabbt som möjligt få hålla förhör med barnen under utredningsarbetet. Barnen kallas då till polishuset och ett särskilt rum där en barnutredaren samtalar med dem samtidigt som det hela spelas in på video. Videofilmen får åklagaren sedan ta del av.
Det är även barnutredarna som förhör de misstänkta gärningsmännen.
<b>Studentkritik</b>
I mars i år skrev Folkbladet om hur en student vid Stockholms universitet i sin examensuppsats i juridik riktade kritik mot Norrköpingspolisens utredningsarbete när det gäller sexuella övergrepp mot barn.
Bland annat ledde väldigt få polisanmälningar fram till åtal och dom. Och förhören med de misstänkta var inte bra utförda, ofta var de bara kortfattat nedskrivna vilket inte ger åklagaren tillräckligt på fötterna inför en eventuellt kommande rättegång. Dessutom menade skribenten att vikten faktiskt måste läggas vid förhören med de misstänkta och inte vid förhören med barnen.
Vi blev ganska upprörda av den här kritiken eftersom vi visste att mycket inte stämde, säger Christer Nordh.
Enligt uppsatsen ledde fyra åtal till dom under de tre undersökningsåren 1996, 1998 och 2000. Men sanningen är att nio åtal ledde till fällande dom, vilket betyder att uppsatsskrivaren hade mer än 100 procent fel.
Att vikten ska läggas vid förhören med de misstänkta kan vi inte hålla med om. Förhöret med barnet är extremt viktigt. Annars har vi inget att gå vidare med, säger Anna Nedwik, som också är en av barnutredarna.
Att förhören med de misstänkta ibland är kortfattat nedskrivna medan förhören med barnen skrivs ut i dialogform har egentligen ingen betydelse för åklagarens arbete. Polis och åklagare har hela tiden ett nära samarbete under utredningens gång.
<b>Ofta saknas bevis</b>
Att inte alls alla anmälningar leder så långt fram som till åtal menar Christer Nordh och Anna Nedwik att det tyvärr måste vara så. För ofta saknas helt bevisning och en domstol kan enligt lag inte döma någon utan bevis och mot personens nekande.
Vi kan ju inte fabricera bevis. Räcker inte det vi har fått fram är det jättesvårt, säger Christer Nordh.
Vi får ofta leva med frustrationen att veta att något verkligen har hänt, men att det inte går att bevisa, säger Anna Nedwik.
<b>Gärningsmannen känner offret</b>
När det gäller sexuella övergrepp mot barn finns det väldigt ofta en relation mellan offer och gärningsman. Det är mycket mer ovanligt att det handlar om rena pedofilbrott som begås av okända.
Om vi fick önska något så är det attitydförändringar när det gäller dessa brott, säger Anna Nedwik.
De vuxna måste ta ansvar och anmäla så fort de ser tecken. Ofta väntar man för länge och ju längre tid det går från händelsen till anmälan desto svårare blir det att bevisa något, säger hon också.
Många vuxna tror inte att någon kan utsätta barn för liknande saker. Även jag som har utrett många sådana här fall har ibland svårt att förstå hur vuxna kan göra så här mot barn. Men verkligheten är tyvärr så här. Ofta värre än dikten, säger Christer Nordh.
Så jobbar vi med nyheter