Vårljus över tidigt 1940-tal
Vårens symboler så smakfullt arrangerade, invid det mot luft och ljus öppnade innerfönstret. (Men vad är det som svävar fram som små moln därutanför, ska det vara vattenånga från fabriken?). Båda bilderna tillhör Stadsmuseets Carl Werngren-samling.
Foto: Fotograf saknas!
Ett så raffinerat handlag han hade, Carl Werngren.
Och vi råkar nu också veta exakt var han befann sig den gången, någon av de allra första vårdagarna år 1940.
Detta var nämligen dirigenten Heinz Freudenthals arbetsrum, där han bodde i ett nu sedan länge rivet hyreshus med adress Vattengränden 2B, ungefär på platsen för våra dagars Palace.
Heinz Freudenthal var Symfoniorkesterns chefsdirigent åren 1936-1953. Och när bilden togs, då fanns där också tvenne mycket unga söner som växte upp i just denna lägenhet.
Otto, den blivande musikern och kompositören, fyllde sex det året. Medan Peter, den blivande konstnären, ordföranden i Norrköpings mosaiska församling m m, då uppnådde två års ålder.
Och våren kom, och människorna lät sig - kriget till trots - än en gång förföras av dess ljus och löften.
Utsikten vetter mot Refvens grund och den väl tilltagna "Tuppen"-fabriken invid strömkröken. Den som nertill framträder i nattlig belysning; helt igenom passande, med tanke på att den vyn var en av stadens attraktioner.
"En verkligt vacker anblick är, att en kväll från Oscar Fredriks bro
(den hette så då, Saltängsbron) beskåda den imposanta, belysta fabriksfasaden, när den speglar sig i Motala ströms mörka vatten" - läser vi i
den år 1935 utgivna "Beskrivning över Norrköping".
Norrköpings Bomullsväfveri AB, som detta företag hette, var stadens allra första aktiebolag, grundat i början av 1850-talet. Då tillkom också den stora fabriksbyggnaden, som vid tiden för våra fotografier hunnit byggas om till modernare framtoning.
Uppe på fabrikstaket vred sig företagets välbekanta varumärke runt, runt - en blå tupp, som var en av Norrköpings allra första neonskyltar när den sattes dit på 30-talet.
Men själva varumärket var betydligt äldre än så. Inspirationen lär ha hämtats från en tuppfäktning, som två ingenjörer en gång i företagets barndom bevistade i föregångslandet England.
Idén blev succé, hela Sverige kom att känna till detta varumärke. "Tuppkvalitet är toppkvalitet" var en av 30-talets mer kända reklamslogans på bio.
I sin memoarbok "Allt var ungt" från slutet av 40-talet skildrar bokhandlarsonen Ture Nerman sin uppväxt i Norrköping kring sekelskiftet. Fabriksmärket Tuppen, skriver han där, "var nästan lika fint som moder Svea på riksbankens sedlar".
Framför allt var det sin lakansväv, som företaget var känt för. Vävnader - oblekta och blekta likaväl som färgade - dominerade länge sortimentet.
Företaget expanderade också. Det var inte bara vid Refvens grund, som man hade tillverkning utan även i nuvarande ProNova. "Gryta", som fabriken där kallades i folkmun, efter det gamla namnet på platsen.
I fabriken vid Refvens grund fortgick produktionen in på 60-talet. Men då såldes Norrköpings Bomullsväfveri AB, produktionen flyttades och sedan stod då byggnaden tom.
Allt mer bedrövlig såg den ut, jämfört med Palace och övriga moderna hus, som tillkom under 60-talets gång. Ingen tycks heller inte ha sörjt den, när den revs.
Allra minst Folkbladet, som rentav brast ut i ett "Äntligen", när rivningen satte igång. Och året var då 1969.
I Stadsmuseets noteringar finns inga särskilda upplysningar om bilden med den vårliga vyn genom fönstret, utöver att fotoåret 1940 anges.
Men hur kan vi då känna till, att den är tagen just från chefsdirigenten Heinz Freudenthals arbetsrum på Vattengränden 2B?
Jo, därför att det har Peter Freudenthal, den nu 68-årige sonen, berättat för oss! Och denna underbara bild, den finns ju inte bara bland Stadsmuseets samlingar - utan också
i hans gamla familjealbum.
Så jobbar vi med nyheter