Mitt värsta är när disken är typ borta och vattennivån är två tumnaglar djup. Alltid, alltid gömmer det sig en sked i det lilla lödder som är kvar. Och alltid, alltid vrider jag kranarna så många varv det går. Och alltid, alltid träffar den vita strålen skedens konkava del. Och tamejfan. Alltid, alltid blir vattenrekylen oproportionerligt stor och landar PRECIS där en förmodad kissfläck skulle uppstå om jag inte ser till att skaka/torka av ollonet efter ett toabesök.
VA?!
Hur kan vi bara gå med på att det är så här? Varför är det rimligt? Vore det inte bättre om alla hem hade en självsanerande pizzaugn som dessutom knådade ihop en Hawaii på kommando – inga frågor ställda. Nej. Istället rutas livet in efter att rensa slasken...Hur kan det ens ligga något där - jag äter ju ALLTID upp allt. Min mun är en dammsugare när det kommer till tallriksinnehåll. Och istället rutas livet in efter att torka ytor. Jag skitar ner och städar upp. Om man ska tro på evolutionen så måste snart våra händer förvandlas till Wettex-trasor och vårt saliv till Ajax köksspray. Extra shiny. Då skulle jag till och med acceptera allt torkande. Dra in en rejäl sats med snor och saliv och spotta ner hela spisen – ett par varv med händerna och allt är skinande rent.
VARFÖR.
Varför kan det inte vara så enkelt? Kan inte Darwin sparka liv i evolutionsmotorn så att det händer något med våra händer. Jag vägrar gå med på att livet ska kretsa så mycket runt att torka upp skit, damm, fett, ost, sås, vassa knäckebrödssmulor, äggskal, orimligt små pappersbitar som bara dyker upp, tomatkärnor som någon har limmat fast på diskbänken, brunt vatten från skitiga skor... Ge mig Wettex-händer nu...Nej, ge mig Svinto-händer så att jag kan gno livet ur fastbränd och bortglömt baconsörja i stekpannan.
Det här har jag i mig. Det här är mitt riktiga jag. Men någonstans på vägen var det någon som drog på mig en stor fet påse som hindrar mitt riktiga jag från att ta över. Påsen gör att jag lyfter på diskstället och torkar bort fläckarna som blir av...VATTEN (?!). Påsen får mig att vilja göra fint, städa upp och hålla bananflugorna borta. Jag knyter ihop mina soppåsar ordentligt och gör det till en enda uppgift att gå fem våningar ner för att kasta ut det som är usch. Sen går jag upp igen. Ny mat ska lagas, nytt fett ska stänkas ut och landa på den yta jag nyss torkat ren, soppåsen fylls upp och disken blir ett berg utan att några kontinentplattor kolliderar. Påsen tycker inte att det här är något konstigt - för det är livet. Sånt man MÅSTE göra.
Igen...VARFÖR. Jag längtar lite efter att få ett "Falling down"-utbrott. Då fattar jag dubbelgreppet om påsen och sliter den i stycken på ett Hulken-manér. Då går jag fram till diskhon, drar ner gylfen, tar fram kuken och pissar åttor på diskberget innan jag lämnar lägenheten för att ALDRIG mer komma tillbaka. Det vore rimligt.