Lisa har mått psykiskt dåligt sen hon var åtta år och gick till slut in i en depression som ledde till flera år av komplicerad skolfrånvaro. Hon tror själv att depressionen har sin bakgrund i en uppslitande separation mellan hennes föräldrar, där pappan till slut försvann helt ut Lisas liv.
– Det här bröt ut ett halvår efter att han stuckit, jag tror det var att allt komma ikapp mig och det var det som utlöste det.
Kan du beskriva dina känslor på morgonen när du skulle gå till skolan?
– Det var ju panik. Ju längre tiden gick blev det mindre panik och mer konstant ångest, men de flesta dagarna kunde jag inte ta mig ur sängen.
Kunde du förklara dina känslor då?
– Nej, inte då och det kan jag inte riktigt nu heller. Det var liksom bara en sådan intensiv känsla som pågick under den tiden.
Hennes mamma Karin blev orolig när det inte gick att få iväg dottern till skolan i årskurs fem. Hon kunde gå några dagar i veckan, och så var det ny frånvaro igen.
– I början försökte jag peppa henne så klart, som mamma så tänker man ju att ens barn måste gå till skolan. Men sen tänkte jag på hur man gör när en vuxen går in i väggen. När man vet bakgrunden så kände jag att jag var tvungen att ge det lite tid. Jag tog kontakt med skolan och förklarade läget, och de förstod.
Enheten Alla barn i skolan (Abis), som jobbar med att hjälpa barn och unga tillbaka till skolan efter lång frånvaro, blev inkopplade och började stötta familjen.
– Vi gjorde upp en plan att hon skulle gå till skolan en dag i veckan och då satt hon bara i ett rum med en pedagog. Det kunde vara att hon satt där och bara pratade, för att komma in i det igen, säger Karin.
Vad mötte du för reaktioner från omgivningen?
– Många undrade ju varför hon var hemma och varför hon mådde så dåligt. Mina närmsta visste ju precis och backade upp, men det kom ändå ofta det här att: Hon måste komma iväg! Jag fick säga: Nej, och säg det absolut inte till henne. Håll inte på och ställ de här kraven.
Hur orolig var du över allt hon missade kunskapsmässigt?
– I början var jag väldigt stressad över det, men sen tänkte jag att allt löser sig. Man kan läsa in ämnen och det får ta den tid det tar.
Lisa säger att kontaktpersonen hon fick på Abis var helt avgörande för att bryta mönstret.
– Hon fick mig att känna att vi var kompisar, att vi var nära och kunde prata om vad som helst. Man behövde aldrig skämmas över hur man kände.
Skolan stöttade också med en kontaktperson som kom och hämtade Lisa när hon skulle till skolan.
När Alla barn i skolan kommer in i bilden är det ofta en ansträngd relation mellan föräldrarna och skolan. Men i det här fallet var det inte så. Karin känner att hon redan från den dag hon larmade om problemen fått bra stöd av skolan och att de har haft förståelse för problematiken.
– Vi har fått ett otroligt stöd från skolan, men jag har också hjälpt till själv, jag har inte krävt att skolan ska göra allt. Det jag kan göra hemma det gör jag, så det har varit ett samarbete, säger Karin.
Även BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) blev inkopplad och Lisa fick, och får än idag, både medicinering och samtalsterapi. Under högstadiet ökade Lisas närvaro i skolan, samtidigt som hon läste en del ämnen hemifrån. Hon lyckades gå ut med godkänd betyg och kom in på den gymnasielinje hon ville. Det är först nu, en bit in i första terminen på gymnasiet, som hon känner att det har vänt på riktigt.
– Det var jobbigt i början för jag kände ingen och jag får jättemycket ångest när det är nya platser och allt sånt, men nu när jag börjat vänja sig går det mycket bättre.
– Det var skönt att komma bort från min gamla skola, det är liksom en nystart.
Tänker du att du kan ge hopp till andra som har de här problemen?
– Lite, men det försvinner inte. Ångesten och depressionen försvinner inte, du måste bara lära dig att leva med det. Prioritera de glada sakerna i livet och stänga ute allt annat.
Karins råd till andra föräldrar som är i situationen att barnet inte vill gå till skolan är att ta hjälp utifrån, till exempel av Alla barn i skolan. Och att våga lämna över ansvaret till någon annan.
– Det är skönt att slippa rollen att bara tjata, och i stället bara vara mamma.
Fotnot: Lisa och Karin heter egentligen något annat.