FOLKBLADET LEDARE
Ingenting är klart innan valresultatet är klart. Det är fortfarande långt ifrån säkert att det engelska socialdemokratiska partiet Labours ledare heter Jeremy Corbyn, även om alla opinionsmätningar tyder på det. Det vore i alla händelser ett sensationellt resultat – när vänsterkandidaten Corbyn inledde sin kandidatur var vadslagningsfirmorna beredda att ge 200 gånger pengarna för den som satsade på honom.
Men om resultatet ännu inte är säkert, så är det helt säkert att Corbyn redan har inspirerat en betydande våg av entusiasm hos väljare på arbetarrörelsens vänsterflygel – både i Storbrittannien och utomlands. Det är ett mönster som känns igen, nu senast från den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders gräsrotskampanj, och den som läser opinionen fel kan lätt ledas att tro att det finns en stark och bred längtan efter den ideologiska och konfliktorienterade retorik som både Sanders och Corbyn står för.
Det vore ett allvarligt misstag. Att ha många och engagerade sympatisörer är inte detsamma som en bred folklig förankring. Politiskt ledarskap handlar inte om att övertyga dem som redan håller med dig, utan om att vinna förtroende hos dem som inte gör det, och precis som de senaste veckornas uppvaknande inom flyktingfrågan visat måste man akta sig för att bara lyssna på dem som låter allra högst.
Det finns i den svenska arbetarrörelsen idag många som efterlyser en starkare konflikt, eller, som de brukar uttrycka det, en tydligare konfliktlinje, mellan höger och vänster. Det, menar de, skulle vara ett motgift både mot den rasism som de senaste åren har förgiftat samhällsdebatten och mot den pågående europeiska åtstramningspolitiken.
Det är möjligt att de har rätt – men inte sällan fastnar de i en längtan tillbaka till konflikter som redan är vunna eller överspelade. Corbyn och Sanders är båda två 1900-talets män, med en 1900-talets politik för 1900-talets samhälle, och den som följer deras linje kommer snart att finna sig marginaliserad.
Vi lever i en värld präglad av frihandel – att i det läget ta strid mot TTIP och den Europeiska gemenskapen är att frivilligt ställa sig på perrongen medan tåget kör förbi. Vi lever i en värld där det kalla kriget har tagit slut – att i det läget krama den svenska neutraliteten är att hålla fast i en snuttefilt som inte längre ger något skydd. Vi lever i en värld där människor flyr för sina liv – att försöka stänga gränserna och återvända till nationalstatens trygga hägn är bara dumt.
Om europeisk vänster ska ha en framtid måste vi vända ryggen mot 1900-talets berättelser – och mot dem som fortfarande försöker leva i dem.