Sen den 24 februari, då Ryssland gick in i Ukraina, har hittills sex miljoner ukrainare flytt landet. De största flyktingströmmarna var i början av kriget men människor fortsätter att lämna landet och till Sverige kommer några hundra personer varje vecka. Natalya är en av de som valde att stanna i det längsta, men gav till slut upp hoppet och kom till Sverige med sina två barn den 6 maj och till Norrköping den 17 juni.
– Många lämnade Ukraina men jag fortsatte hoppas på en lösning. Jag jobbar som sjuksköterska på ett hem för funktionshindrade och jag ville inte lämna dem utan vård. Men till slut evakuerades boendet och då bestämde jag mig för att fly, säger hon.
Hon kommer från en stad i sydöstra Ukraina, inte långt från Mariupol. Området uppges vara kontrollerat av Ryssland och strider pågår. Hennes granne dödades av tungt artilleri och hon vet inte om hennes eget hus står kvar. Hennes man är kvar i Ukraina och volontärarbetar med att dela ut mat.
– Jag saknar min man, mina mamma och pappa och min katt. Jag tänker på dem hela tiden, säger Natalya och ögonen tåras.
Bredvid sitter Valentyna och tolkar på engelska var Natalya berättar. Vi möts i Lilla Hemgården där Ukrainska föreningen i Östergötland har en mötesplats för ukrainska flyktingar. Där kan de få information och hämta kläder och leksaker som folk har skänkt. Frågorna om saknaden rör upp känslor och även Valentyna som kom hit med sina fyra barn i början av kriget kan inte hålla tårarna tillbaka.
– Flera år innan kriget bröt ut hade jag en sån otäck dröm och den återkom flera gånger. Jag drömde att det var krig och att jag skulle fly men att jag bara hittade två av barnen. Jag vet inte varför jag drömde så?
När hon vaknade den 24 februari var mardrömmen sann, men hon fick med sig alla fyra barnen när hon bestämde sig för att fly. Flykten genom Ukraina tog fyra dagar och den sista natten tillbringades i bilen, i kön mot gränsen.
– Jag trodde att det skulle bli en hemsk natt. Men det var sista natten jag fick med min man, vi alla var tillsammans, jag, barnen, min man och vår hund.
Tack vare att Valentyna har en tvillingsyster i Norrköping möttes hon upp på andra sidan polska gränsen och har fått mycket hjälp genom hennes familj. Nu jobbar Valentyna som volontär en dag i veckan på Lilla Hemgården. Dit kommer i snitt 25 personer per dag, trots att flyktingströmmen har minskat.
– Jag känner jag att jag vill hjälpa andra, för att många hjälper mig. Det är som terapi för mig, säger Valentyna.
När jag frågar Natalya och Valentyna om framtiden och Ukraina ser de dystra ut. Natalya vill återvända men tror att kriget blir långdraget.
– Jag ser inget ljus i tunneln, säger hon.
– För mig är framtiden som en dimma, jag kan inte säga någonting. Men jag kan hoppas. Och jag tror verkligen att Ukraina kommer att stå upp som ett ännu starkare land efter det här. Vi är ett riktigt starkt folk, säger Valenytna och fortsätter:
– Jag har barn och de mår dåligt ibland och saknar sin pappa, men det förstår verkligen varför de måste studera. De känner ansvar för sitt land och sin framtid.
Trots att kriget för svenskarna har blivit vardag och inte längre toppar nyheterna känner Natalya att svenskarna fortfarande bryr sig.
– Utan hjälpen vet jag inte vad jag skulle göra. Jag är så tacksam, säger hon.