"Våga säga nej till droger"
NORRKÖPINGTa ställning mot droger! Det är Susanne Wimans budskap till den tjejgrupp som hon har danslektioner med på Esterön. De får samtidigt en grundlig utbildning i faran med droger och i konsten att våga säga nej. Målet är att få människor att inte börja ta droger.
Susanne Wiman arbetar för att upplysa ungdomar om farorna med knark. Situationen är akut, säger hon. FOTO: CAMILLA JOHANSSON
Foto:
Flera av tjejerna berättar att de har sett langare i skolan, och att de har kompisar som hamnat i drogmissbruk. Susanne Wiman anser att situationen är mycket allvarlig.
- I Norrköping finns tusen langare men bara sju narkotikapoliser. Dessutom finns det inga vårdplatser för de missbrukare som vill ha hjälp. Regeringen måste sätta in mer resurser för att bekämpa knarket, säger hon.
<b>Tema "tjalla"</b>
Idag fokuseras samtalet på konsten att våga tala om för kompisarnas föräldrar att kompisen har börjat använda droger. Både Susanne Wiman och hennes elever är överens om att det är den tuffaste biten. För man vill ju inte tjalla. Ändå räddar man liv då man gör det. Det är det viktigaste.
- Vi vill rädda så många som möjligt. Genom att visa att vi mår bra av att avstå från knark, så kanske de förstår att de mår bäst av att inte prova. Jag har sett hur kompisar har drabbats. Jag känner ett ansvar. Jag vill inte heller att min lillasyster ska drabbas, säger Caroline Carling.
- Det kan ge mer förtroende att lyssna på någon i ens egen ålder, säger Maja Arandjelovic.
Både Evelina Ferroy och Natalie Boquist tycker att det förekommer mycket grupptryck. Men om många vågar gå mot strömmen så kan man också få med sig andra.
Då Susanne Wiman frågar gruppen om de skulle våga "tjalla", svarar flesta av tjejerna ja, men en del är tveksamma. De känner oro inför föräldrarnas reaktioner. Vad gör man om de inte bryr sig? Eller om de blir arga och inte tycker att man ska lägga sig i?
- Det är en sak som man får träna på, säger Susanne Wiman.
Tjejerna tror också att det är viktigt att det finns vuxna i barns och ungdomars närhet som kan ställa upp. Men de upplever det som att föräldrar inte längre vågar vara föräldrar. De vågar inte säga ifrån. Inte heller pratar de med barnen. De nya barnvakterna heter istället internet och mobiltelefon.
Samtalet berör också andra problem i samhället som drabbar barn- och ungdomar, och som också hör samman med drogmissbruk. Ett område är skolan, som idag inte är en tillfredställande arbetsplats, varken för elever eller för lärare.
Tjejerna upplever klassrummet som rörigt och känner sig inte alltid respekterade av lärarna. Susanne Wiman anser att lärarna i sin tur inte har någon anständig arbetssituation.
- De får stå ut med hugg och slag och grova okvädesord. Samtidigt kan de inte göra något åt det, säger hon.
Både Susanne Wiman och tjejgruppen anser att skolan är mycket viktig i arbetet mot droger. Istället för att ha en enskild dag eller vecka, så borde informationen integreras i övrig ämnesundervisning. De menar att en dag eller vecka snabbt glöms bort. Informationen måste pågå hela tiden. Som det är nu får inte lära sig så mycket om droger i skolan. Därför tycker tjejerna att gruppen är viktig för dem. Nu får de verkligen lära sig mycket.
<b>Sexualisering</b>
Ett annat samhällsproblem som uppstått på senare år är sexualiseringen av små barn. Det säljs stringtrosor och andra så kallade sexiga kläder till barn. Flickor på lågstadiet använder också smink, och är klädda så att de inte kan leka på rasterna.
Både Susanne Wiman och tjejerna i gruppen tycker att barn inte längre får vara barn.
Ett stort problem i Norrköping är bristen på sysselsättning för undomar mellan 16 och 18 år.
- Situationen för dem är akut, säger Susanne Wiman.
För 16-åringar finns inga diskotek som alltid har öppet. Oftast är de som finns också för yngre, och då vill de inte gå dit. Risken blir då att de hamnar på någon fest där narkotika förekommer.
Annan fritidsverksamhet är oftast dyr, och alla har inte råd att delta i någon.
- Om alla fick chans att delta skulle det förebygga drogmissbruket. Här borde staten borde gå in och subventionera, säger Susanne Wiman.
<b>Glömd generation</b>
Susanne Wiman menar att de unga som växt upp i 90-talets lågkonjunktur är en glömd generation. Det var hög arbetslöshet och skolor och dagis drog in på personal. Deras föräldrar hade fullt upp med sig själva. Nu är arbetslösheten inte längre lika hög, men situationen på dagis är fortfarande alarmerande. Resultaten blir otrygga barn och ungdomar som hamnar i drogmissbruk.
Susanne Wiman vill också engagera kommunen, företag och krogarna i kampanjen mot droger.
- Kampanjen måste pågå hela tiden. Den får inte tystna, säger hon.
Det som kanske börjar med att man testar en partydrog i tron att det är ofarligt, kan sluta i en hel livsstil av narkotikamissbruk.
- Ju tidigare man får hjälp, desto lättare är det att stoppa missbruket. Det är svårare att bryta något som har blivit en hel livsstil, säger Susanne Wiman.
Så jobbar vi med nyheter