De gamla moderaterna gjorde sig i val efter val omöjliga som valvinnare. De ställde upp som högerspöken och skrämde effektivt bort hugade marginalväljare. Moderaternas egna käpphästar och egna idéer stod i förgrunden. Väljarna hade att anpassa sig till vad partiet bestämt. Dagens vänsterparti är ungefär av samma skrot och korn. De har sina egna stockkonservativa idéer och uppfattningar. Att hävda dessa idéer är det centrala. Att ingen lyssnar – snart firar skp/vpk/vänsterpartiet 100 år av närmast total inflytelselös opposition – tycks inte spela någon roll. Att 95, 96 procent av väljarna inte inser att det är vänstern som bär på den objektiva sanningen, oroar inte den aktiva partikadern.
Men miljöpartiet har osedvanligt snabbt – snabbare än det andra nytillskottet kds/kd – utvecklats till ett parti med – vad ska jag säga – socialdemokratiska maktinsiktsgener. Det gröna partiets utveckling är mycket uppmuntrande. Vad ska man i politiken att göra – mer än att klå skattebetalarna på en massa pengar – om man inte vill försöka vara med och regera? Handen på hjärtat; tror någon att väljarna är särskilt intresserade av att betala för en massa ”sanningssägare” i meningslös opposition som inte är beredda att kavla upp ärmarna och ge sig in i den riktiga politiken?
Veckans gemensamma samarbetsutspel av s och mp ruskade om i sosseriet. Jag tror att olusten som en del essare känner inför miljöpartiet till stor del kan förklaras med klassiska, psykologiska försvarsmekanismer. Enligt den etablerade s - självbilden så är det, det egna partiet som ska visa regeringsansvar och regeringsvilja. Eventuella samarbetspartier ska lite ovilligt lotsas, pockas och lockas att stödja det stora partiet. Men miljöpartiet uppträder inte så. Miljöpartiet är t o m mer regeringsintresserade än socialdemokraterna. De reaktioner vi hört och sett inifrån s under det gångna veckoslutet påminner mig om en av Freuds försvarsmekanismer; jag tror ”projicering” är den av Freuds mekanismer som passar bäst in i sammanhanget. Vi reagerar extra starkt när vi ser något hos andra som påminner oss om en del av våra egna mindre ädla och kanske obearbetade sidor. Vi projicerar våra egna fel och brister på andra. Ju mer vi ogillar det vi ser hos oss själva, desto hårdare blir projiceringen. Freud hade säkert inspirerats av den gamla religiösa liknelsen om att vi ser ”grandet i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget”.
Attackerna mot miljöpartiet har från vissa socialdemokratiska håll varit så vresiga och överdrivna att jag bara kan tolka dem som projiceringar av missnöje med det egna partiet.
Miljöpartiet är (smyg)liberalt och opålitligt i höger/vänsterfrågor; så har det låtit.
Vad har de stackars gröna gjort? Röstat för ett litet undantag i turordningsreglerna för småföretag? (S arbetar med omfattande program för att särskilja småföretagarnas villkor från dem som gäller för stora företag och förvaltningar). Gjort upp med regeringen om arbetskraftsinvandring? (Socialdemokraterna är i princip överens med alliansen och mp om detta). Anser att friskolor och andra alternativa driftsformer kan vara nyttiga och bra utförare i den offentliga välfärden? (Det är endast vänsterpartiet som anser att staten ska sköta allt).
Socialdemokraterna har i ett halvt sekel varit ett mittenvänster parti med väljare från hela samhället. Det miljöpartiet tillför är en vitaliserande protesttradition och en genuin grön dimension. De liberala svängarna och slirandet i höger/vänsterfrågor är ett socialdemokratiskt signum. Det är absurt – och vad sa han nu igen Nuder – puerilt att lägga skulden för detta på lilla miljöpartiet.