Utan skygglappar
Tobias Ringborg fick spela dubbelt.
Foto:
Jag var inte riktigt överens med programmet före paus, när Tobias Ringborg agerade både solist och dirigent.
Det fungerade, javisst, men sett i backspegeln så var det ändå den stadiga symfonin som blev behållningen.
Den första satsens böljande inledning med framåt spel angav tonen för resten av symfonin. Stor musik med rejält tryck och stram enkelhet , så tycker jag att Ringborg formulerade det. Adagiot spelades med stuns i instrumenten och kommunikationen fungerade mellan de olika grupperna. Finlemmat uppbyggt och med en strävan uppåt drog Ringborg fram detaljerna.
I den tredje satsen gick tankarna till en orkester på grönbete där man skapade och spelade samtidigt och tömde ut musiken på innehåll. Den mäktigt kolorerade sista satsen gick igång med fullt ös, charmigt vildvuxet och utan skygglappar. Förväntan fanns i luften och Dvorak landade där den skulle.
Med samma fräscha ansats spelades Karin Rehnqvists svit När jorden sjunger. Sex stycken namngivna små satser samsades på en liten yta och musiken gick från klarhet till klarhet. Uppåtsträvande och nyfiken sökande i inledningen triggade igång fantasin. Lyckan, Leken och Jakten puttrade fram med folklekar-stuk. Harpans toner påminde om något sorts riddartema, eller kanske om en skotsk prinsessa på vift, vad vet jag men associationerna flödade fritt. Väl över i Polskan och Hjärtats sång såg vi allt förklarat i ljuset av musiken och det var ett mycket hörvärt och småroligt stycke att lyssna till.
Tobias Ringborg var under kvällen violinsolist i två stycken.
Först spelades Violinkonsert i C-dur av Fritz Kreisler. Här hamnade vi rakt in i kastbyarna, lite grovhugget spelat och utan större finess men helt rätt och riktigt i sak. Den andra satsen fick en lite svajig inledning med efter hand hittade man andningen och musiken stabiliserades.
Genremässigt är det lite svårt att närma sig den här musiken, virtuost och barockt på samma gång. Ringborg gjorde det bästa av verket och orkestern hjälpte till. Stenhammars Två sentimentala romanser spelades sedan hyfsad koncentrerat och med snygga dragningar, speciellt f-mollromansen. Romansen i A-dur inleddes med ett tempo som inte riktigt landade och jag upplevde det som onödigt inkännande och sökande.
Så jobbar vi med nyheter