"Utan dig hade jag aldrig överlevt"
Här möter Gustav Sandström, 62, sin hjälte - och det blev ett känsloladdat möte. - Utan dig hade jag inte överlevt, säger Gustav, rörd över att träffa mannen som räddade honom upp ur isvaken på Glan. - Det är skönt att se att du mår bra, säger Nils Karlsson, 47.
Varken Gustav Sandström eller Nils Karlsson vill ge sig ut på isen igen. - Nej aldrig mer, säger Gustav. - Inte någon mer gång i år i alla fall, säger Nils Karlsson. Båda är de djupt skärrade efter den traumatiska händelsen som höll på att kosta Gustavs liv.
Foto: Andreas Skogh
Sjön som annars varit full med folk var nu så gott som tom. - Först var det som att jag accepterade att det här var slutet. Jag hade gett upp, ändå skrek jag som av en instinkt. Det var inget jag gjorde medvetet, säger Gustav Sandström. Drygt trehundra meter bort uppfattade Nils Karlsson, 47 från Finspång, de mycket ångestfulla skriken på hjälp. - Först trodde jag att det var en motorsåg på långt håll. Men så uppfattade jag att det var en människa, säger han. Det blev räddningen för Gustav Sandström. Utan Nils insats hade han aldrig klarat sig. - Jag hade en sagolik tur att en så kunnig man som Nils kom till min räddning, säger Gustav Sandström. Möts igen
Tre dagar efter olyckan möts de igen. Och det blir ett möte med mycket blandade känslor. Vid Glans strandkant blir de båda tysta och tankfulla. Blickarna går ut mot sjön. - Det är jobbigt, men det måste göras. Jag kan inte undvika det här för då växer det och får för stora proportioner, säger Gustav Sandström. Båda är djupt berörda efter händelsen - trots att den fick ett så lyckligt slut. - Jag tänker på vad som kunde ha hänt, vad som hade hänt om han försvunnit ner i djupet. Då hade jag dykt i efter, säger Nils Karlsson allvarligt. "Det var nära"
- Det gick bra, men ändå inser man hur nära det var och det känns. Det var nära att jag inte klarade det, säger Gustav Sandström. Gustav har själv svårt att säga hur länge han låg i vattnet. Men Nils tror att det handlade om fem minuter. - Jag hade inte tänkt ge mig ut och pimpla den här dagen, men det blev så ändå. Det var nog meningen, säger Nils Karlsson. Och det var tur att han också hade med sig sin spark, utan den hade han aldrig kommit fram i tid. Boende larmade sos
På land såg en boende med sin kikare hur Gustav Sandström kämpade för sitt liv. Brandförsvaret larmades. Men det var först när paret nådde land som räddningstjänsten kom till platsen. Då hade Gustav Karlssons kroppstemperatur sjunkit till 34,4 grader. Han kördes med ambulans till Vrinnevisjukhuset där han lades in för observation. Dagen efter fick han komma hem. - Men jag har inte orkat vara ensam utan har varit hemma hos min särbo, säger Gustav Sandström. Sista gången
Händelsen har fått honom att inse hur skört livet är. - Jag ger mig inte ut på isen igen, kanske inte ens nästa år. Det känns jobbigt att bara stå så här på isen intill strandkanten, konstaterar Gustav. Innan färden går hemåt återvänder han ensam till bryggan där han i onsdags gick ut på isen. I några minuter blickar han ut över isen som för att ta in och smälta det som hänt. Och innan deras vägar skiljs åt tackar han Nils Karlsson. - Kanske vi ses igen, säger de båda.
Så jobbar vi med nyheter