Lena Koppel regisserade filmen ”Hur många lingon finns det i världen?” som kom ut 2011, och berättade historien om hur Glada Hudik-teatern kom till. Det handlade om en man som började på sin tjänst som arbetsledare på en daglig verksamhet, och skapade en vettig vardag tillsammans med deltagarna med funktionsnedsättningar. Filmen blev en succé.
Nu kommer den fristående uppföljaren som egentligen inte har något gemensamt med första filmen mer än vissa av karaktärerna. I den första filmen fanns en självklar story som utgick från skådespelarna i Glada Hudik-ensemblen. Här har Koppel och manusförfattare skapat en ramberättelse som inte alls lyckas gripa tag om tittaren. Per Morberg spelar fotografen Max som kommit hela vägen till New York från Hudiksvall. En dag hör Peter av sig till honom med en önskan, att Max ska hjälpa honom göra en film om sin dotters vänner. Max behöver ombyte i sitt liv och tar planet till Sverige. Här uppstår ett triangeldrama mellan Max, Peter och Hanna (spelade av Claes Malmberg och Vanna Rosenberg).
Dokumentären som Max och Peter gör baseras till största delen på intervjuer. Dessa intervjuer genomförs med skådespelarna så att de berättar om sin egen verklighet, inte om karaktärernas upplevelser. Det är här filmen gnistrar och kommer till liv. Känslan efteråt är att det hade varit mer intressant att se en dokumentär om hur det är att bli utsatt för fördomar och trakasserier som person med funktionsnedsättning. Hur det kan kännas att vilja bli behandlad som vem som helst men inte få det. Resten av filmen är tämligen tråkig och krystad. Skådespelarna gör inget direkt fel men en film kan inte överleva när största bristen är avsaknad av en historia. All charm i världen som skådespelarna har att erbjuda hjälper inte det. Men på grund av de dokumentära inslagen lämnar du ändå biosalongen berörd.