Ett övertydligt exempel: Förra veckan undersökte Ekoredaktionen medborgarnas uppfattningar om partiernas politik i vissa sakfrågor. Folkpartiets skolpolitik sågades helt av folk i åldrarna 15-29 år. I 65+ gruppen vann däremot FP stort i grenen Bästa skolpolitik. De borgerliga partierna överlag, särskilt Kristdemokraterna som knappast har en enda väljare som är yngre än 75, har sitt starkaste fäste hos äldre och pensionerade medborgarna. Sådan är konservatismens konsekvens.
Sistagångsväljarnas betydelse ska inte underskattas. Alliansens centerhögerkonservatism kan mycket väl leda fram till en borgerlig valseger i september. Förstagångsväljarna är förvisso många. Men de är långt mindre röstbenägna än sina kollegor i den andra änden av livssnöret.
Hur som helst. Ungdomsväljarnas stöd är solklart en tillgång för oppositionen. Det fanns en tid, för inte alls så längesedan, då Moderaterna var ungdomspartiet. På den tiden stod det en air av radikal förändring runt Moderaterna. Ungdomar gillar sådant. Det är sunt. Människan har en tendens att vilja störta samhället när hon är ung och att vilja bevara samhället (sådant det var när hon var ung) när hon blir gammal. Moderaternas ungdomliga glans förde dem dock inte på något sätt närmare regeringsmakten. Det var först med Fredrik Reinfeldts konservatism, med Per Schlingmanns bildsättning av konservatismen och med Anders Borgs ekonomistyrning av konservatismen som Rosenbads dörrar öppnade sig för borgerligheten. För några år sedan, precis i inledningen av det konservativa projektet Nya Moderaterna, satt jag i salen på en Moderat kongress. Fredrik Reinfeldt stod på scenen. Detta parti som under lång tid närts med appeller om att avskaffa arbetsrätten, införa platt (låg) skatt och med drömmar om en krossad fackföreningsrörelse, hade nu en ledare som gjorde helt om marsch. En knappnål som fallit hade skramlat på ett störande sätt när Reinfeldt sa till sina Moderater att En krona i sänkt skatt är en krona mindre för äldreomsorgen. Ett par år senare lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt, nu statsminister när han talade på PRO:s kongress. Detta PRO beskriver Per Gudmundson på Svenskans ledarsida så här den 2 april. PRO påstår sig vara en partipolitiskt obunden organisation för alla pensionärer. Men i själva verket är det en socialdemokratisk kamporganisation. De skriver inte ut det i presentationerna, men ordföranden Curt Persson är gammal socialdemokratisk politiker. Och förbundssekreteraren Anders Teljebäck är gammal socialdemokratisk politiker. Samtliga tio övriga styrelseledamöter är faktiskt gamla socialdemokratiska politiker, inte sällan även med stark facklig bakgrund. Till och med personalens representant i styrelsen är S-politiker. (slut citat)
Gudmundson raljerar kanske väl mycket i sin text. Men PRO-toppens knytning till S är utan tvekan stark.
Fredrik Reinfeldt odlade sin konservatism när han talade till PRO:arna. Sossar eller inte; där satt några hundra medborgare av den gamla och strävsamma stammen. Jag kände rent fysiskt hur de spetsade öronen och nickade bifall i sina inren när Reinfeldt ställde sig tveksam till förändringar. Innan man ändrar något i samhället ska man vara väldigt ödmjuk och väldigt säker. Det samhälle som vi har i dag är uppbyggt efter långa och kloka överväganden från tidigare generationer, sa Reinfeldt. De flesta i publiken hade börjat arbeta när de var 14 och stretat på till 65. Fredrik Reinfeldt knöt an till detta när han talade om vikten av att fler arbetar mer. I dag börjar människor arbeta när de är 27 och lämnar arbetslivet när de är knappt 60. Så kan vi inte ha det, sa Reinfeldt. Nej, det kan vi inte mässade församlingen tyst och ohörbart för den som bara lyssnar med öronen.
Det mest omstörtande i svensk inrikespolitik i dag är definitivt Miljöpartiet. Därför drar sig ungdomsrösterna åt det rödgröna hållet. MP är radikalt på ett lite obestämbart sätt. Framförallt knyter de an till de unga människorna genom sin kritik av konsumtions- och överflödssamhället. Ungdomar har generellt sett få ägodelar, äger få elintensiva fabriker, åker kollektivt, käkar nudlar, är sociala, har inte egna bilar och de löser sitt boende på ett sådant sätt att de inte ligger oroligt sömnlösa över bostadslånens räntor.
Socialdemokratins uppgift är att balansera det omstörtande med det konservativa. Partiet har decenniers erfarenhet av att simultant hylla behovet av såväl erfarenhet som förnyelse. Kruxet nu är att MP är ett eget parti och inte bara en fraktion inom den egna rörelsen. Miljöpartiet lever sitt eget liv, lägger sina egna valmanifest och siktar på sina egna unga, gröna och urbana kärntrupper. I Ekots väljarundersökning har MP rekordstort förtroende i just Miljöfrågan. Inom övriga samhällsområden äldrevård, sjukvård, skola, mm, har MP knappt mätbara resultat.
Ungdomar på stan sägs ibland kunna skrämma pensionärer. Liknande risker finns inom politiken. Oppositionen får se upp.