Unga förlorar på nedläggning av Arbis
NORRKÖPINGBåde unga och gamla kommer att sakna Arbisteatern. En viktig del av deras identitet begravs. Ungdomarna förlorar en chans att utöva sitt intresse och en fin gemenskap. De äldre ser en del av Norrköpings kulturhistoria gå i graven.
I ensemblen är gemenskapen lika viktig som teaterintresset. Från vänster: Marie Dahlén, Cecilia Norinder, Ann-Sofie Johnsson och Emma Dahlén. FOTO: CAMILLA JOHANSSON
Foto:
Alla som vi talade med är ledsna och upprörda över att Arbis kan komma att läggas ner.
- Det känns väldigt tråkigt. Det behövs en motvikt till den andra teatern. Byggnaden är fin. Jag känner verkligen för den här teatern. Det är dålig stil av politikerna att inte skaffa pengar till den, sa Gerd Wallgren.
Yvonne Thomsen höll med.
- Ungdomar får en chans att mötas på Arbisteatern. Många hittar sin plats här och mår bra av det. Det är också synd om de här fina lokalerna ska bli kontorslokaler. Man borde satsa på kulturen här i Norrköping, sa hon.
<b>Är delaktiga</b>
För skådespelarna i ensemblen känns det också väldigt tråkigt. Gruppen består av många olika åldrar, och alla ger de uttryck för känslan av att vara delaktiga. Här är inte det viktigaste att vara duktig. Istället får man chansen att pröva sig fram och känna efter hur det känns att stå på scenen. Man får växa och träna innan man vet vad man vill. Det händer också att de som börjar på Arbisteatern sedan gått vidare och blivit yrkesskådespelare.
- Vi har inget inträdesprov, utan alla får vara med. Här finns både hög- och lågutbildade, sa Marcus Rundquist, talesman för Arbetsakademin.
- Det viktiga är att alla får vara med. Här får många ungdomar en chans att komma fram, sa Marie Dahlén, som tillsammans med sina barn är aktiv i Arbetsakademin.
- Vi går hit tillsammans istället för att exempelvis träna fotboll. Det känns väldigt bra att vi kan göra det här tillsammans, fortsatte hon.
<b>För gemenskapen</b>
För ungdomarna är teatern väldigt viktig, både för gemenskapens skull och för att få odla sitt teaterintresse. Teatern blir en skola i sig. Man lär sig samarbeta och får självkännedom, saker som man har nytta av under hela livet. Dessutom får man vänner för livet.
- Det handlar om mer än teater. Mötet blir väldigt viktigt, både med publiken och med varandra. Här träffas folk från alla möjliga yrken, sa Cecilia Norinder.
- Det här är som vårt andra hem. Folk här är så toleranta. Man får verkligen vara som man är, inföll Ann-Sofie Johnsson.
<b>Vanligt folk</b>
De flesta arbetar ideellt och gör det med glädje. Skådespelarna har svårt att förstå hur politikerna tänker. Arbisteatern är en stor del av föreningslivet och många människor är inblandade. Arbetsakademin startade 2000 och tog över efter Operettsällskapet som då gått i konkurs, men samma ensemble har fått stanna.
- Men det här är en ny konstellation, som borde få chansen, sa Marcus Rundquist.
När höstens föreställningar dessutom är efterfrågade, känns det tungt att behöva lägga ner.
- Huset är byggt för vanligt folk. Här fick arbetarna chans att se och själva spela teater. Det är fortfarande vanligt folk som är här. Kulturarvet kan man inte bara kasta bort, sa Marcus Rundquist.
Så jobbar vi med nyheter