Victoria Lööf börjar snart sin sjunde och sista termin på socionomprogrammet vid Linköpings universitet. I våras åkte hon och kurskamraten Karin Löf till Nepal för att skriva sin kandidatuppsats om socialt arbete och studerade under två veckors tid personalen på ett barnhem i samarbete med den ideella organisationen Föreningen för gatubarn i Nepal. När katastrofen slog till hade studenterna precis hunnit påbörja uppsatsskrivandet.
Lördagen i april då Nepal skakades av det första av två stora jordskalv befann sig Victoria och Karin på olika platser för första gången sedan resans början.
– Vi hade i princip levt ovanpå varandra fram till dess, men kände att vi ville göra något på egen hand. Karin var i en park ungefär fem kilometer bort. Vi fick kontakt ganska snabbt efter det första skalvet och hon lyckades ta sig upp till oss vid barnhemmet. Där flyttade barn och personal ut och bodde i tält i flera veckor innan de vågade gå tillbaka in i huset, berättar Victoria.
Föreningens två barnhem och det guest house där Victoria och Karin bodde är relativt nybyggda, vilket gjorde att husen stod pall mot jordbävningarna medan äldre grannhus smulades sönder.
– Huskonstruktionen avgör allt. De hus som inte är jordbävningssäkrade är helt enkelt hus där man inte haft råd.
Fem dagar efter den första jordbävningen lämnade Victoria och Karin landet, men de har på intet sätt släppt taget. Planen är att återvända på sikt, när behovet gått från det mest basala till efterhandsstöd av sorten Victoria och Karin kan bistå med som socionomer. Fram till dess hjälper de till efter bästa förmåga från hemmaplan. I september anordnar de, tillsammans med Elin Törnros och Caroline Björndahl, en välgörenhetskväll på kårhuset Kollektivet i Linköping där alla intäkter går till Föreningen för gatubarn i Nepals arbete.
Nepal fortsätter att skaka än idag, flera månader senare. För nepaleserna har efterskalven blivit ett normaltillstånd, menar Victoria.
– Om man frågar dem hur det är svarar de att ”allt är bra, det skakar som vanligt”.
Vardagen återupptas samtidigt som återuppbyggnaden av landet sakta men säkert går framåt. Den sinkas av efterskalven och sommarens intensiva regnperiod.
– Moder natur är arg i Nepal just nu. De hade det tufft redan innan och nu efter jordbävningarna har de jobbat mot klockan för att i alla fall kunna ge alla tak över huvudet innan monsunen kommer.
I naturkatastrofens spår blir landets flickor – med eller utan familj – mer utsatta än vanligt. Risken för att en flicka ska bli föremål för människohandel ökar när familjens ekonomiska läge blir kritiskt.
– På gatorna syns betydligt fler pojkar än flickor, säger Victoria. Många flickor plockas upp och säljs till Indien eller skickas till bordeller. Inom familjerna är det krasst så att döttrar säljs om föräldrarna är desperata nog. Det kan bli familjens enda inkomstkälla.
Människohandel, eller trafficking, är ett utbrett problem i Nepal. Enligt Plans siffror säljs varje år mellan 7 000 och 10 000 nepalesiska flickor över gränsen till Indien där de sedan slussas vidare in i prostitution i storstäder som Bombay. Föreningen för gatubarn i Nepal jobbar långsiktigt med att förbättra framtidsutsikterna för barnen i Nepal genom bland annat utbildning. Hemlösa flickor ges extra hög prioritet på grund av traffickingrisken.