Tron på hoppet och kärleken fick Åsa att välja prästyrket

Intervjun sker på Åsas arbetsplats, i caféet på kårhuset. Det är en ombonad miljö för människor, just en sådan mötesplats som Åsa vill vara med att skapa tillsammans med andra. Några trappor upp har hon sitt kombinerade arbets- och besöksrum. Förutom att vara präst för studenter och anställda på Campus, så tjänstgör hon också som församlingspräst i Matteus församling. Att jobba på Campus skiljer sig en del från församlingsarbetet. Främst för att det inte finns några färdiga strukturer att gå in i. Det handlar mycket om att lyssna. Det Åsa tycker är viktigt är att skapa rum där människor kan mötas och där det ges möjligheter för samtal. Filmkvällar
Hon anordnar tillsammans med kommunens filmkonsulent och i samarbete med studenthälsan filmkvällar, där man fikar och samtalar kring en film och ett ämne. Al Gores film "En obekväm sanning" är en av de filmer som har diskuterats. - En av tankarna med dessa filmkvällar är att ta vara på de frågor som berör oss, som handlar om förändring, försoning, identitet och ideal. Andra sätt att nå människor har varit genom de musikgudstjänster, där inbjudna artister har fått framföra musik som berör dem. Utifrån den valda musiken har Åsa sedan gjort en reflektion, en slags predikan. I sitt arbete känner Åsa särskilt för de människor som söker och tänker men som upplever att de inte passar in i kyrkans värld. - Även om jag själv är uppvuxen i kyrkan och med kyrkans berättelser, riter och symboler så förstår jag att det finns saker som kan stå emellan. Finna livsmod
I samtalet är Åsa sällan tvärsäker utan hon prövar ofta orden. Men det som driver henne i arbetet som präst är att hjälpa människor att hitta livsmod. För varje människa har sina sorger och erfarenheter av livet som inte alltid är lätta att bära. I livet med alla dess valmöjligheter är det dessutom lätt att känna sig både utanför och osäker. - Jag tycker att vi skulle tillåta varandra att få misslyckas och vara trötta ibland. Jag tror också att det är viktigt att vi försöker försona oss med oss själva och med livet. Det hjälper oss inte att fortsätta att älta det som har varit. Men det kan hjälpa oss att tro att vi får försöka igen. När livsmodet tryter kan det vara värdefullt att gå åt sidan en stund och reflektera över sitt liv och försöka att hitta magkänslan igen. - Jag tror att Gud vill att vi ska leva helt och fullt som de vi är skapade att vara, säger Åsa och hon tillägger: - Martin Lönnebo har sagt att tillvarons centrifugalkrafter drar oss mot ytan. Jag tror att många av oss längtar efter ett centrum i tillvaron, den djupa glädjen. Barnmorska
Åsas egen väg har inte varit spikrak. Hon var inställd på att bli kulturvetare men tyckte att utbildningen blev allt för inriktad på historia. Under ett år arbete hon istället på kvinnokliniken i Linköping, med en tanke på att bli barnmorska. Men hon reagerade över hur mycket kraft som lades på att fysiskt plåstra om människor, medan det inte fanns tid och rum för att hantera människors inre upplevelser. - Så jag började att läsa vårdetik och under den utbildningen diskuterade vi vad etiken bygger på. Det blev en hel del diskussioner om kristendomen under kursen. Efter detta beslöt sig Åsa för att börja läsa teologi. Parallellt med studierna arbetade hon på Corren, som taltidningsredaktör och journalist. 2003 prästvigdes hon i Linköpings domkyrka. Och trots sin tveksamhet till att bli präst så berättar Åsa att hon aldrig har känt sig så hemma som hon gör i de uppgifter, som hon har som präst. - Jag har förmånen att få möta så många människor och få vara med dem i sorg och i glädje. Det är ett förtroende som jag är glad och tacksam för. Gud är nära
För att orka vara närvarande i alla möten och för att bli en bättre lyssnare så går Åsa i handledning och samtalar med Gud. Kanske låter det fromt men Åsa erkänner att hon känner sig buren av Gud. Det man slås av är just hennes glädje. Men det är bara en bild av henne. Själv upplever hon både glädjen och allvaret i sin personlighet. - I mitt arbete möter jag både den stora glädjen och den djupa förtvivlan. Det går inte att blunda för verklighetens alla perspektiv i mitt jobb. Ändå är jag djupt tacksam över livet och jag känner en stor respekt för varje människa som jag möter. Det är min tro att Gud är nära, i både sorgen och glädjen.

Information till våra läsare

Tron på hoppet och kärleken fick Åsa att välja prästyrket