Tre särskilda år för Folkbladet
ÖF Nyårsafton 1955
Foto:
Som alltid drar människornas ström genom gatorna, över torgen - strömmen av oss, där vi här och nu lever våra liv. Och nu likaväl som då talas det på stan, bland alla dessa människor, om Folkbladet och vad som där skrivs.
Dynamisk tid
Det var i ett fattigt Norrköping, som Östergötlands Folkblad kom till världen. Idag är de gamla höga skorstenarna bara dekorationer i stadsbilden. Men då bolmade det ur dem alla, och många fler därtill.
Trots den utbredda, djupa fattigdomen rörde det på sig i den tidens Norrköping. Filmen hade kommit till stan, de elektriska spårvagnarna rullade sedan ett år genom gatorna. Det byggdes mycket.
Då år 1905 återfanns Folkbladets redaktion på Tunnbindaregatan 43. Tidningen kostade fem öre och utkom måndag, onsdag, fredag. Redaktör och ansvarig utgivare var Olov Sundström.
Och nyår skulle det ju bli.
"Blott några dagar återstå nu till årsskiftet. Och dessa få dagar gäller det då att använda på bästa sätt" - läser vi. Det konstaterades, att tidningen ännu funnits till alltför kort tid för att ha hunnit uträtta storverk.
Men nu gällde det inte minst att öka utgivningen. "Fram för vår tidning må vara hvarje vaken arbetares lösen...", som det hette med det av tidens politik färgade språkbruket.
Nyårsvakor
Offentliga nyårsvakor var det gott om år 1905. Till Arbetarekommunens vaka i Folkets hus på Tunnbindaregatan var det rusning. Långt före tiden trängdes folk där, så många att hundratals fick vända om.
Kvällens program hade föga gemensamt med våra dagar framgångsrecept. Så t ex var det, enligt Östergötlands Folkblad, "en verklig högtidsstund", när lektor Johan Bergman höll föredrag om dikter från 1700 och fram till 1870-talet.
Han återgav Lenngren, Geijer, F A Dahlgren, Runeberg - och så givetvis Viktor Rydbergs "Grottesången", den stora dikten om arbetets trälar. Den tidiga arbetarrörelsen
hade sina höga bildningsideal.
Därutöver var det sång av kvartetten EOL, musik av oktetten Skyddsvakten samt även sextetten Normandi. Och för kuplettsång svarade, läser vi, en herr M Björck.
Detta kan då knappast ha varit någon annan än textilarbetaren Mauritz Björck från Gryts fabriker, som kommande sommar skulle slå igenom med buller och bång vid den stora konst- och industriutställningen. Och då som bygdemålstalaren Anners Annersa på Hultet, med sina visor och östgötahistorier.
Nykterhetsloger
Johan Bergman, en lokal bildningsgigant vars kulturgärningar gjorde honom känd landet över, var denna nyårsafton i farten även i Godtemplarnas Ordenshus på Garvaregatan.
Flera andra nykterhetsloger arrangerade också nyårsvakor. Hos NGTO höll Olov Sundström, Östergötlands Folkblads redaktör, ett nykterhetspolitiskt föredrag.
Dagen efter, nyårsdagen, gavs på Arbis nyårsrevyn Sanningens spegel.
Norrköping växte, det gångna året hade befolkningen ökat med 439 personer till 44.771. Man ska här ha i minnet att staden då inte sträckte sig särskilt långt utanför Promenaderna.
Alltjämt textilen
Ett halvt sekel senare, när året 1955 led mot sitt slut, var det alltjämt textilindustrin som dominerade staden. Att senare års nedläggningar i själva verket var inledningen till det stora raset, det var man lyckligt ovetande om.
Nya stadsdelar hade tillkommit, långt utanför Promenaderna. Nyast var Ljura, och nu hade därtill spaden satts i marken för det som skulle bli Hageby. Spårvägen hade byggts ut. Och fullt med biografer hade det ju blivit.
Folkbladet jubilerade, varje tidningssida pryddes med en stolt devis om att detta var Jubileumsåret 1905-55. Hilding Färm var chefredaktör, och tidningen höll till på Garvaregatan.
Att tiden haft sin gång märktes på olika sätt. Bara en sån sak som den sång, som hållit sig populärast under hösten och nu tydligen även över julen - Rock around the clock, med Bill Haley. Den liknade ju inget annat i schlagerväg, som man någonsin hade hört i Norrköping.
Hunnit ändra sig
Med nyårsvakorna hade det hunnit ändra sig en hel del. Någon vaka med Arbetarekommunen var det inte längre. Däremot önskade såväl Arbetarekommunen som ett antal fackföreningar sina medlemmar ett gott nytt år genom annonser i Östergötlands Folkblad.
Men Sylvester-bal på Folkborgen var det i alla fall, med dans till Lasse Fältons orkester. "Kultisdansen", som snart skulle komma att kallas gammaldans, hade nyårsvaka i Folkets hus festsal. Också på Arbis var det nyårsvaka med dans.
Något av gamla tider levde kvar på Lilla teatern, där gamle revycharmören Elis Utter var en av dem som underhöll. Ett glatt program utlovades, med deltagande också av bl a Ann-Marie Kyndel samt den än i våra dagar oförbrännelige Roland Wilén. Den här aftonen för 50 år sedan var det han, som deklamerade "Nyårsklockorna".
Dagen efter var det nyårsrevy där på Lilla teatern, med återvände hemmasonen Calle Reinholdz som främsta dragplåster. Folkbladets välvillige recensent Nils A Hertz kände fläktarna från Gideon Wahlbergs dagar, samtidigt som han konstaterade att revyn byggde på "stabilt Tjadden-Anderzon-koncept". Åby-Ericson anförde musikkapellet.
Efter ett sekel
Så var det då. Och nu alltså, efter ett helt sekel med Folkbladet, året 2005 på väg mot mot sitt slut. Så har tidens ström, som alltid ohejdbar, burit oss alla med sig.
En julkommers, som för våra föregångare väl skulle ha tett sig vanvettig, har just avslutats. Alla de gamla biograferna har trängts ihop i den matosstinkande Filmstaden. Gamla Holmenområdet har öppnats, och omvandlats till något helt annat än det gamla fabriks-
område, som det då var.
Men nyårsrevy är det på Lilla teatern, likaväl som år 1955. Se där en tradition, som lever vidare.
År 1905 var det 948 gaslågor, som spred ljus över Norrköpings gator och torg. Nu är det en Stad i ljus av helt annan kaliber, som förbereder sig för det nya året.
Men som alltid rinner Strömmen fram under Norrköpings många broar, spårvagnarna rullar. Och Folkbladet fortsätter att spegla vad som sig i staden tilldrager.
Så jobbar vi med nyheter