Tre häften fulla med visor från Östergötland
Vilket landskap som visan "Staffa var en stalledräng" kan vara från... OK, den var i enklaste laget. För det måste ju vare samme landskap, som även gett oss "Hej och höpp! för nu ä jula inne, mä sitt goe äte, dricke, spel och dans..." - och så månge andre fine sånger. Idel Öschöttske viser är det. Nog så gamla, och nu nyutgivna.
Arne Blomberg lever omgiven av spelmansmusik och visor. Som räcker långt för att hålla sinnet glatt... FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
Traditioner, som tyckts vara på gravens rand, får nu hjälp att leva vidare. Här har vi trenne häften med närmare 80 gamla östgötska visor, utvalda av en grupp inom Östergötlands Spelmansförbund med Arne Blomberg, Törnevalla som initiativtagare.
De hade 4-500 visor att välja mellan ur existerande uppteckningar, somliga nog så gamla. Mycket samlades in redan på 1800-talet, med dess vaknande intresse för nation och bygd.
Via nätet
Häftena finns att köpa genom Länsmuseet i Linköping. Visorna är försedda med noter, och begriper man sig inte på sådana är det ändå inga problem. Vi lever ju i moderna tider, så det är bara att gå in på www.ostgotaspel.com och låta datorn spela upp melodierna.
Folkvisorna fördes vidare från generation till generation. Vaggvisor tycks dock, enligt Arne Blomberg, ofta ha tagit ett språng över generationer - det var så att säga inte mor som sjöng dem, utan mormor.
Genom att sjungas om och om igen förändrades folkvisorna så sakteliga, till både text och melodi. Vid någon tidpunkt i sin utveckling tecknades så visan ner någonstans i Östergötland - och var därmed "östgötsk". Men var den kommit ifrån, det kan vara en helt annat sak.
Oklart ursprung
Folkvisors ursprung förlorar sig alltsomoftast i något historiskt töcken, utan upphovsman. Många av dessa "östgötska" visor finns också på andra håll i Sverige, i mer eller mindre varierad form.
- Vi ska inte underskatta rörligheten och kulturspridningen i gamla tider, säger Arne Blomberg. Visor spreds av knallar och andra, och man sjöng på ett helt annat sätt än nu.
- Om man nuförtiden sjunger på offentlig plats visar man ju bara, att man måste vara berusad. Men så var det inte alls förr, då både sjöng och visslade hantverkare och andra i arbetet.
Falsker vän
Man sjöng i arbetet, man sjöng i de ljusa sommarnätterna likaväl som i de långa mörka kvällarna. Man sjöng för varandra, man sjöng för barnen. Allra mest kärlekssånger, och då vanligen om jämmer och elände - sviken kärlek, sorgen efter död hjärtevän och sådant.
"En trogen kärlek får en falsker vän./ Det ska man ofta få erfara", heter det i en visa efter Maja Stina Jönsdotter från Östra Husby, född 1813. Och i en annan gammal visa från Vikbolandet : "Den vännen som jag håller kär, den kan jag aldrig få...".
"För kärlek giver man bort sitt hjärta/ för vänskap giver man bort sin hand". sjungs det i en visa upptecknad efter Elin Blomkvist, född 1885 i Åby. Som i sin tur hade den efter sin mor.
En lite hjärtevärmande kontrast utgör en tvåraders visa upptecknad efter en möbelsnickare i Åtvidaberg, född 1851: "Jag med min gamla käring lever förnöjd./ Kroket är du, kroket är jag det är lika stor fröjd...".
Bondkomiken
Andra genrer är vaggvisan, parningsleken, den långa balladen, skämtvisan..... I vissa fall kan visans upphov vara bekant, i varje fall vad texten anbelangar.
Det gäller då inte minst bondkomiken, så genuint östgötsk och med all rätt representerad i dessa vishäften. Till exempel en parodi på det tidiga 1930-talets bantningshysteri, skriven och framförd av Jan i Grebo. (Som i själva verket hette Josef Ulin och var från Vånga.)
"Di som ä magre di har"et bra/ för di behöver ej bante./ Nä, dom får äte va di vill ha/ ifall di har nåre slante./ Bå tårte, sylte å fläsk å palt/ å rotmos, klimp och kotlätter..."
En helt annat slags liten stump sjöngs på 1850-talet av en gammal spinngubbe från Norrköping - för A.P. Andersson från Vingåker, som sedan publicerade den i sin bok Folkmelodier.
"Vi önska er alla en fröjdefull jul! Husbonde, matmoder, bevare er Gud!". Och det var då det hela!
Visdomsord
Livserfarna är visdomsorden i en sång, upptecknad på Vikbolandet anno 1840: "Hur du vänder dig och hur du svänger dig/ så laga att du har en trogen vän./ Snart förgår dina ungdomsdagar./ Och aldrig komma de och aldrig komma de/ och aldrig komma de här mer igen."
Bland allt det tynande på folkvisornas träd finns dock en lite speciell gren, som ännu grönskar och rentav bär nya frukter - och det är supvisan.
- När vi dricker brännvin sjunger vi fortfarande, konstaterar Arne Blomberg. Här skrivs ju också nya texter, här finns en rest kvar av det gamla folkliga visdiktandet.
Små rännilar av folkvisetradition alltså, mitt i allt nutida mediebrus. Men ska nu de tre små häftena kunna hjälpa östgötavisan att överleva? Ja, det får en väl se.
Så jobbar vi med nyheter