Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Traumateam hjälpte Sofia genom sorgen

NORRKÖPING
Sofias pappa segnade ned i motionsspåret. Att prata om sin sorg var nödvändigt för Sofia för att kunna gå vidare.
? Jag aldrig klarat mig igenom krisen på egen hand, säger hon idag.

I sitt arbete möter Lars Widén barns sorg, ofta har barnet förlorat en förälder. – Jag kan trösta med att jag träffat barn i liknande situationer, och att man överlever även om man inte tror det, säger han.
FOTO: ROBERT SVENSSON

I sitt arbete möter Lars Widén barns sorg, ofta har barnet förlorat en förälder. – Jag kan trösta med att jag träffat barn i liknande situationer, och att man överlever även om man inte tror det, säger han. FOTO: ROBERT SVENSSON

Foto: Fotograf saknas!

Norrköping2003-08-30 00:00
För två och ett halvt år sedan avled Sofias pappa knall och fall när han var ute och sprang i motionsspåret. På eftermiddagen ringde de från Vrinnevisjukhuset och berättade att familjen snabbt skulle komma dit.
? Jag hade den perfekta familjen, men den slogs i spillror. Jag blev helt skakad av det, säger hon.

<B>Vaga minnen</B>
Sofia hamnade i ett chocktillstånd och berättar att hon bara har vaga minnesbilder från sjukhusets akutmottagning.
? Jag var helt borta. Men jag minns att jag gick omkring i korridorerna och drack vatten hela tiden. Någon undrade vart jag var på väg. Jag gick bara runt och var helt borta, säger Sofia.
? Anhörigrummet lade jag inte märke till hur det såg ut. Man ser nog inte saker omkring sig när man är riktigt chockad.

<B>Sökte hjälp</B>
Det var Sofias mamma som tyckte att Sofia behövde någon att prata med. Sofia berättar att hon själv var tveksam till det. Men dagen efter kom Lars Widén från barntraumateamet hem till familjen.
? Jag kände bara: Nej, vad ska han här att göra? Dessutom han hade samma namn som min pappa. Lars fick jobba hårt för att få mitt förtroende.
De första månaderna träffades de nästan varje dag. Samtalen flyttades snart från hemmet till Vrinnevisjukhuset, där barntraumaenheten ligger. Det dröjde inte mer än några samtal förrän Sofia insåg att hon inte klarade av att vara helt ensam med sina tankar och känslor.
? Det blev en befrielse att komma dit, bort från den jobbiga vardagen hemma och i skolan. Om jag var ledsen när jag kom dit var jag lite gladare när jag gick därifrån.

<B>Samtalen gav kraft</B>
? Jag fick en väldigt stor respekt för Lars. Han hade en nästan overklig kraft och gav mig kraft och självkänsla. Han blev min stöttepelare och utan honom hade jag aldrig klarat mig igenom krisen, säger Sofia.
När Sofia nådde botten mådde hon så dåligt att hon knappt ville gå utanför dörren.
? Det var bara jobbigt att vara bland folk. Jag brydde mig inte om någonting om jag var hung-rig eller om jag slog mig. Jag
var ganska sluten i mig själv.
Hon mådde fysiskt illa, drabbades av magproblem, led av sömnbesvär och hörde röster.
? Det var lätt att känna sig sjuk, men på barntraumaenheten poängterade de mycket att man inte är knäpp i huvudet, utan att reaktionerna tillhör sorgen. Det var väldigt skönt att alltid ha någon att vända sig till med alla frågor.

<B>Klarade skolan</B>
Idag är Sofia stolt över att hon klarade att gå ut gymnasiet med hyfsade betyg, för skolan upplevde hon som väldigt jobbig. Hon berättar att barntraumaenheten hjälpte henne tillbaka till skolan. Lars Widén följde med henne dit som stöd.
Vid flera tillfällen hanterade skolan hennes svåra situation anmärkningsvärt illa, tycker hon idag.
? Jag var inte välkommen när jag ville komma tillbaka till skolan. Det dagen var det påskträff och de sa att jag skulle förstöra stämningen. Det var säkert rätt, men det kändes inte så kul att höra.
Även kompisarna hade svårt att veta hur de skulle bete sig och Sofia upplevde att några drog sig undan henne.
? I skolan kände jag mig behandlad som jag vore pestsmittad. Det var jättejobbigt. Många visste vad de skulle säga, eller så trodde de att jag ville vara ensam.
? Samtidigt kände jag mig utelämnad och naken av att tala om hur jag kände och mådde. Om jag berättade och inte fick något stöd var det som ett slag i ansiktet. Det gick lättare att prata med Lars än med skolkamraterna.

<B>Perioder av nedstämdhet</B>
Det har tagit tid att komma över förlusten. Ledsenheten och nedstämdheten återkom i perioder.
? Ena dagen kunde jag må jättebra, för att dagen efter vara nere i mörkret igen.
Efter hand har de trappat ned på samtalen och i dag mår Sofia bra. Hon har börjat utbilda sig till lärare och är full av livslust.
? Jag känner mig stabil, men vetskapen att jag alltid kan ringa om jag behöver ger mig trygghet. Jag rekommenderar alla som upplevt samma sak som jag att söka hjälp.
<B>SARA SCHÜLDT</B>


<span class=Rub1>De bryter tystnaden i lamslagna familjer</span>

<span class=Ing1>NORRKÖPING
De bryter tystnaden i familjer lamslagna av sorg. De finns för att hjälpa och stödja flickor och pojkar som förlorat en förälder, eller båda.
Vi har träffat Norrköpings unika barntraumateam.</span>

? ?Breaking the silence?, säger Ken Chesterson, och håller upp en bok med titeln. Det sammanfattar en viktig del av vårt arbete: Vi bryter tystnaden.
Ken Chesterson och Lars Widén är barntraumateamets två psykoterapeuter. På en europeisk konferens om barntrauma i maj lyssnade experter från olika europeiska länder nyfiket på dem när de berättade om barntraumateamets arbete. Barntraumateamet i Norrköping har ännu inte funnit sin motsvarighet i Sverige eller utomlands.
Till Norrköpings barntraumateam kommer barn som drabbats av extrema händelser: trafikolyckor, bränder eller misshandel. Men teamet stödjer även barn i familjer som drabbats av plötslig död, till följd av en olycksfall, mord, självmord eller sjukdom.
Teamet kontaktar den drabbade familjen direkt efter händelsen och erbjuder dem stöd. Ofta börjar man med ett hembesök, då barntraumateamet försöker bringa struktur i det som hänt.

<B>Gör händelsen verklig</B>
? Vi bedriver en offensiv verksamhet. Vi kontaktar familjen, som nästan alltid tackar ja till att vi träffas. När vi kommer in är det ofta kaos, alla är lika förvirrade. Vi försöker hjälpa till att bryta ned det overkliga, att sortera vad som hänt. Vi hjälper också till med alla de kontakter man bör ta, berättar Lars Widén.
Att reda ut vad som hänt gör att bilden klarnar och händelsen blir verklig. Det har ett värde i krisbearbetningen. Barntraumateamet har kontakt med räddningstjänst och polis och förmedlar ofta information till familjen.
För de minsta barnen brukar Ken Chesterson därför skriva berättelser om dem, i tredje person, som bygger på det som hänt.
? De är uppbyggda som den traditionella sagan: ?Det var en gång en pojke som hette Tomas och bodde i Norrköping?? Jag försöker beskriva händelseförloppet för barnet och för att få allting rätt får jag fakta till min saga från föräldrar och polis. Jag hittar aldrig på någonting.
? Det här sätter ord på vad som hänt, ger ett sammanhang. Tanken med metoden är att det ska vara en kort insats för att bearbeta det som hänt, men barnen vill bara höra sagorna om och om igen, säger Ken och skrattar lite.

<B>? Vad säger ni till ett barn som förlorat sin förälder?</B>
? Det jag kan säga, det är att jag träffat andra i liknande situationer, och att man överlever även om man inte tror det, säger Lars.
Barn kan reagera annorlunda än vuxna vid en kris, men liksom för vuxna reagerar även barn olika sinsemellan. Reaktionerna ser också olika ut i olika åldrar och varierar beroende på var i berarbetningsprocessen barnet är.
? Till skillnad från vuxna kan barnet pendla mellan att gå in och ur det svåra, säger Lars. Barnet kan skratta och leka så att somliga föräldrar pustar ut och tror att barnet mår jättebra, medan andra blir oroade för att barnet verkar oberört av det svåra som hänt.
Genom barntraumateamet får föräldrarna hjälp att förstå barnet bättre och de kan lugnas med att det som kan tyckas vara en obegriplig reaktion faktiskt är helt normal.

<B>Fanns behov</B>
Barntraumateamet startade i november år 2000. Bakgrunden var att kuratorer på Vrinnevisjukhuset under lång tid sett ett behov av att barn i krisdrabbade familjer behövde stöd och hjälp omgående efter svåra händelser.
? De hade sett behovet länge, men olyckor som Rambodalsolyckan strök under behovet, säger Lars Widén.
? Erfarenheter från både barn- och vuxenpsykiatrin tyder på att obeararbetade trauman kan finnas kvar och drabba människor senare i livet, fortsätter han.
Men det är inte alltid lätt för barn att tala med en psykolog eller terapeut. Ken Chesterson berättar att barn och unga ofta ser det som en bekräftelse på att de är knäppa eller galna.
? Då kan vi lugna dem med att vårt arbete är förebyggande. Att de inte alls är
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om