Måndag kväll och Romanocentret är öppet. Idag samlas tolv personer runt fikabordet. Från vänster: Lolita Zachrisson, Nicoletta och Jitka Rafaelova, Roberto och Pierre Dimetri, Pierre Gille-Bull, Stefan Massimo Håkansson, Lennart Dimetri, Michel Zachrisson, Katarina Sanchez Santiago, Magdalena Dimetri och Anne Olofsson.
Romanocentret är öppet två dagar i veckan i lokalerna alldeles intill Hageby sporthall – lokaler där Assyriska föreningen håller till i vanliga fall.
– Vi är så tacksamma för föreningens ordförande Said Nison, som gjort det möjligt för oss att träffas här, berättar deltagarna kring fikabordet.
Sedan man drog i gång för nästan exakt ett år sedan har antalet deltagare ökat efter hand och i dag brukar mellan 50 och 60 personer besöka centret regelbundet. Det i sin tur innebär att man nu har fått mer statliga pengar att fortsätta ytterligare ett år. Första året fick man drygt 814 000 kronor i bidrag.
Att verksamheten kunnat dras igång beror på att hållbarhetsstrategen Anne Olofsson, som är ansvarig för kontakterna med romerna i kommunen, av en slump träffade en romsk kvinna i ett helt annat sammanhang.
Magdalena Dimetri är verksamhetsledare på Romanocentret.
– Det var min mamma, och då berättade hon att jag gärna ville starta en verksamhet där vår grupp kan träffas, berättar Magdalena Dimetri som sedan Romanocentret öppnade är anställd av kommunen som verksamhetsledare.
Tillsammans med henne är ytterligare två personer anställda, verksamhetsledarna Pierre Gille-Bull och Roberto Dimetri. Mötet blev startskottet till att Anne Olofsson sökte pengar för att dra igång en verksamhet och fick dem beviljade.
Pingisturneringar är populära inslag när centret är öppet.
På centret sysslar man med många olika aktiviteter och alla åldrar är representerade. Det dansas traditionella danser men också zumba, en enklare work out med sydamerikansk rytm. Man gör utflykter. Lokalerna är rymliga så här spelas det pingis ofta och mycket.
– Just nu håller vi på och förhandlar med sporthallar här i närheten så att vi kan få hyra lokaler till ungdomarna som vill utöva idrott, som innebandy, berättar Magdalena Dimetri.
Pierre Dimetri, sex, och Laura Gille-Bull, fem, älskar att dansa. I den här lokalen finns det mycket yta för det.
Att nå just ungdomar och barn är ett av målen med verksamheten. Det är speciellt viktigt att nå dem för att kunna erbjuda både fritidsaktiviteter och läxhjälp, menar kommunen.
Romernas flagga sida vid sida med den svenska. Roberto berättar att det röda hjulet i mitten symboliserar att romerna varit ett resande folk som tidigare sällan haft en fast plats att bo på.
Anne Olofsson till höger är hållbarhetsstrateg på kommunen och jobbar med de nationella minoriteterna romer och judar. Det var hon som såg till att söka statliga pengar förra året för att kunna dra igång verksamheten på Romanocentret.
Juliana Gille-Bull och sonen Elton, tre, vill också vara med och fika.
Behovet av stöd och hjälp bland romska barn och ungdomar är stort, det vet man. Så här beskriver man bland annat behoven i den ansökan som skickades in: "Historiskt sett är romer en grupp som på grund av diskriminering och fördomar marginaliserats av det svenska samhället. Statliga utredningar har visat att romer står längre från arbetsmarknad och utbildning än många andra och har lägre allmänbildning som en konsekvens av detta."
Ett traditionellt romsk bakverk kallat saviaco. Innanmätet består av bland annat keso.
Och den delen har verksamhetsledarna tagit på största allvar:
– Varje onsdag har vi läxhjälp här och det är ett uppskattat och meningsfullt inslag både för oss och besökarna. Jag försöker också lära nyanlända romer svenska så fort som möjligt, så att de får en chans att komma in i det svenska samhället, säger Roberto Dimetri.
Han berättar om en av gästerna kring kvällens kaffebord, Jitka Rafaelova, som kom för några år sedan från Slovakien, och som nu fått en möjlighet att bryta isoleringen och utanförskapet genom att de hårdpluggar svenska tillsammans.
Matlagning lockar också många deltagare. Under Magdalena Dimetris ledarskap gör man traditionella romska rätter och bakverk. Och lika många män som kvinnor går in med liv och lust, trots att köket i huset minimalt.
Frukt, cider och semlor dukas upp och sexårige Pierre vill gärna hjälpa pappa Roberto att duka.
Romerna tillhör en av fem nationella minoriteter i Sverige som kommunerna har skyldighet att både uppmärksamma och förbättra möjligheterna för dem att inkluderas i samhället. I Norrköping finns uppskattningsvis mellan 3 000 och 5 000 romer. Det finns sedan länge en aktiv romsk förening för dem som pratar de större språket arli. Men de romer som talar lovari och kelderash har kommunen tidigare inte fått någon hållbar kontakt med.
– Vi pratar egentligen samma språk och känner oss alla som samma folk, men arli är en dialekt och vår dialekt är annorlunda även om basen är samma. Olikheterna beror på att vi kommer från olika delar av Europa och därför har språken utvecklats olika. Ibland förstår vi varandra bra ibland blir det svårare. Därför är det roligt att vi nu har möjligheter att träffas så här, säger Pierre Gille-Bull, en av centrets två verksamhetsledare, som också påpekar att alla romer är välkomna när man ordnar aktiviteter i lokalerna.