Stockholms-OS, det året 1912! "Topsy" Lindblom och silvermedaljören Georg Åberg tävlade båda för IFK Norrköping. Åbergs insats var särskilt anmärkningsvärd, eftersom han egentligen var längdhoppare. Några dagar tidigare hade han, genom ett hopp på 7,18 meter, tagit hand om bronsmedaljen där.
För "Topsys" del var den lyckliga utgången väl inte helt oväntad. Och faktiskt hade Norrköping under de föregående åren trätt fram som hela Sveriges trestegshuvudstad!
IFK Norrköping hade bildats år 1897. Tio år senare, år 1907, blev den till staden nyinflyttade 16-åringen Gustaf Lindblom medlem i föreningen, och snart också högeligen aktiv där. I IFK:s 50-årsskrift år 1947 erinrade han sig, hur "vi besjälades av ett idrottsintresse, som kunde spränga berg".
Nu var det också som så, att i tresteg satte IFK:s Gustaf "Nubben" Nordén år 1908 svenskt rekord med ett hopp på 13,72 meter. Året efter följde han sedan upp med att bli förste svensk över 14 meter.
Detta fick nu enligt "Topsy" Lindblom till följd, att "nästan alla grabbar i Peking började hoppa tresteg". Själv visade han sig också ha en särskild fallenhet för just den grenen.
På den vägen var det alltså.
Men låt oss först som sist klara ut det där med "Topsy", smeknamnet. Något, som också hände sig år 1907, var att en elefant lyckades rymma (!) från Cuneos menageri på besök i Norrköping. Och, än mer märkligt, hon var sedan också spårlöst försvunnen.
Halva Norrköping var ute och letade, och Topzy - som den förrymda nu råkade heta - hann rentav bli rikskändis innan hon tre dagar senare återfanns, ända borta på Ramunderberget i Söderköping.
En av de mest ihärdiga i detta letande var den unge Gustaf Lindblom. På så vis fick han det smeknamn, som sedan skulle följa honom livet igenom - som sportjournalist, och som Nalen-direktör.
Faktiskt var det också just "Topsy" som, i den sistnämnda rollen, skulle komma att mynta uttrycket "Folkligt, festligt, fullsatt/fullspikat"!
Lagom till Stockholms-OS hade "Topsy" Lindblom satt nytt svenskt rekord i tresteg med 14,35. Och så infann sig den stora dagen, den 15 juli år 1912.
Trestegstävlingen inleddes med tre försöksomgångar i två grupper. De tre bästa gick vidare, för att med tre finalhopp kämpa om medaljerna. Resultaten i försöken räknades då också.
I första gruppen ingick Norrköpings Georg Åberg, längdspecialisten. För honom såg tresteget ut att gå helt åt skogen, när ett misslyckat hopp följdes ännu ett. Med ett enda hopp kvar satte han allt på ett kort - och det bar, ända fram till 14,51 och ledning i tävlingen!
Och sedan kom då turen till den andra, och avslutande, gruppen.
Gustaf "Topsy" Lindblom, även han IFK Norrköping, koncentrerade sig intensivt. Satte fart mot plankan, och hoppade långt - ja, mycket långt måste det ju vara! På Stockholms Stadion bröt stora jublet ut, när resultatet tillkännagavs i högtalarna: 14,74!!
Nytt svenskt rekord igen, och fram till förstaplatsen. "Topsy" ökade sedan också till 14,76.
I samma grupp fick stockholmaren Eric Almlöf till 14,13, och med det tog sig också han till finalhoppen. Där skedde ingen ändring, utan resultaten stod sig. Och vid prisutdelningsceremonin gick sedan, till publikens ovationer, trenne svenska flaggor till väders!
Ändå fanns det för Norrköpings del också smolk i glädjebägaren, denna sagolika klang- och jubeldag.
Deltog i trestegstävlingen gjorde nämligen också redan nämnde Gustaf Nordén. Han drabbades nu av rekord i otur, genom att gå och bli sjuk till just denna dag. Hoppade ändå, men hans dagsnotering 13,81 räckte ju inte långt.
Tidigare samma år hade han hoppat 14,33, vilket ledigt hade räckt till bronsmedalj och total jackpot för Norrköpings del. Stackars, stackars Gustaf Nordén - kan vi inte låta bli att utbrista, inte ens nu ett helt århundrade senare.
Värre tragedier än så skulle dock snart nog stunda. I det världskrig, som bröt ut år 1914, skulle också flera av deltagarna i Stockholms-OS komma att stupa.
På Stockholms Stadion den gången fick fransmannen Bouin till slut ge sig mot finnen Kolehmainen på 5 000 meter, efter en spurtduell som gått till idrottshistorien.
Denne Jean Bouin blev två år senare en av de otaliga, som i all meningslöshet föll på västfronten.
Den katastrofen kunde man inte ens ana den soliga OS-sommaren år 1912. Alltjämt kämpade då nationerna fredligt med varandra.
I stället kunde man den gången summera hela arrangemanget som en storslagen succé, och då inte bara för att värdlandet självt tagit hem 24 guldmedaljer och blivit bästa nation.
Nej, tävlingarna var omvittnat välarrangerade och slog, med 2 500 deltagare från 27 nationer, alla tidigare rekord i den vägen.
Flera nymodigheter infördes, såsom elektronisk tidtagning och målfoto inom löpningen. Det var, har det sagts, det första riktigt lyckade OS i modern tid.
