Tillbaka på hojen
När bilen dök upp i kurvan i hög fart blev Agneta Lundahl rädd och styrde sin mc mot mittlinjen. Högerbenet fastnade mellan bilen och motorcykeln och slets av under knät. I dag åker hon mc igen.
- Min man och jag har kommit varandra närmare efter olyckan, säger Agneta Lundahl. Första året var jobbigt, då fick han ta allt när jag var deppig eftersom han var närmast till hands. Det var tur att han själv jobbar inom vården. Han vet hur man reagerar både fysiskt och psykiskt efter ett trauma. Nu när jag får en svacka och blir deppig varar det oftast bara en dag.
Foto:
- Vägen var krokig så jag körde bara i 40 kilometer i timman, berättar hon.
Bilen däremot kom i ganska hög fart. Dessutom körde den nära mittlinjen.
- Jag körde också nära mittsträngen och när jag blev rädd styrde jag ändå mer åt mitten istället för åt vägrenen.
Benet kom i kläm.
- Jag for åt ena hållet och benet åt andra, som Agneta uttrycker det.
Hela tiden var hon vid medvetande.
Agneta är sjuksköterska och hennes man är ambulanssjukvårdare.
Det var illa
- Jag såg benet ligga en bit bort och förstod direkt att det inte skulle gå att rädda det. När min man försökte stoppa blodflödet frågade jag hur illa det såg ut. Och han svarade att det var illa.
Trots att benet var avslitet hade inte Agneta speciellt ont.
- Konstigt nog. Jag hade bara ont i foten som låg tio meter bort. En brännande känsla, som om någon hällt kokande vatten över den. Jag känner fortfarande av foten.
Agneta opererades på lasarettet i Skövde. Efter några dagar skickades hon till Vrinnevisjukhuset.
- Där har jag jobbat sedan 1973 och känner de flesta. Det är svårt att vara patient på sin egen arbetsplats, så efter fyra dagar bad jag att få bli utskriven.
En pärs för alla
Första tiden hemma var svår.
- Det var en pärs att träffa alla vänner och bekanta. Varje gång jag träffade någon för första gången sedan olyckan grät jag. Men det är något man måste igenom. Ganska snabbt såg jag till att besöka min arbetsplats för att få det överstökat. Och efter en månad var jag med på våra månadsmöten för att inte hamna utanför.
Agneta gör intryck av att vara en glad och positiv människa. Hon skrattar mycket. Men hon berättar att hon känt sig arg, ledsen och bitter efter olyckan.
Salig blandning
- Alla de där känslorna i en salig blandning. Jag har varit en väldigt aktiv person. Tidigare cyklade eller sprang jag alltid till jobbet. Dans var ett stort intresse och jag gympade regelbundet. Det är väldigt jobbigt att inte längre kunna göra allt det där. Och först såg jag bara allt jag inte kunde göra.
Noggrann planering
- Nu vet jag att jag kan göra många av de saker jag gjorde tidigare, men på ett annorlunda sätt. Allting måste planeras väldigt noga och allting tar mycket längre tid. Men nu kan jag gå i skogen igen med hjälp av gångstavar. Det är krångligt, men fram tar jag mig.
Agneta har helbensprotes. Drygt ett år efter olyckan togs benet av ytterligare sju centimeter för att protesen skulle sitta bättre.
- Problemet är att det inte går att belasta knät i böjt läge.
Det finns proteser med mer avancerade knän än den Agneta fått.
Inga pengar
- Men ingen i Östergötland har beviljats någon. Det finns inga pengar.
Informationen har varit dålig, tycker Agneta. Hon har fått söka den mesta på egen hand. Rehabiliteringen fick hon också ordna själv.
- Att sitta och rulla en boll fram och tillbaka hjälpte inte mig, konstaterar hon torrt.
Både landstinget och försäkringskassan sa nej när hon istället ville åka till Frösunda center i Solna.
- Försäkringskassan har avtal med Frösunda, men inte när det gäller fysiska åkommor. Hade jag istället varit utbränd hade jag fått åka.
Till slut betalade Agnetas klinik på Vrinnevisjukhuset för rehabiliteringen, som arbetsgivare.
- Tack vare att jag jobbar inom vården har jag vetat var jag ska söka information. Och så har jag haft hjälp av att jag är envis. Men jag tycker synd om alla som inte orkar ta reda på allting själva.
Jobbar kvar på Vrinnevi
Agneta jobbar kvar som sjuksköterska på Vrinnevisjukhuset. Men hennes arbetsuppgifter har blivit mer administrativa och hon jobbar bara 50 procent.
Genom sjukgymnastiken har hon träffat andra människor i samma situation. Nu håller de på att starta upp en lokalavdelning av KFA, Koalitionen För Amputerade, i Östergötland.
- De flesta handikapporganisationer får bidrag från Socialstyrelsen. Men inte KFA. Socialstyrelsen anser det inte bevisat att människor som är amputerade möter några svårigheter i vardagen. Där vet de tydligen inte till exempel att det krävs dubbelt så mycket energi och tar dubbelt så lång tid att gå med en helbensprotes jämfört med att gå på egna ben.
Honda Goldwing
Agneta och hennes man bor väldigt vackert i Evalund, precis på gränsen mellan Norrköping och Söderköping. Ute på gården står en stor Honda Goldwing, motorcykeln som mest av allt liknar en finsoffa.
- Numera får jag åka bakom Benny. Jag åkte motorcykel igen så fort jag kunde efter olyckan. Och jag har inte varit rädd en enda gång. Jag bara njuter. Nästa sommar tar vi motorcykeln och åker på Europasemester.
Så jobbar vi med nyheter