I lördags, under Kulturnatten, öppnade DeGeer sin portar för den som var intresserad och bjöd in till en rymdresa.
Upphovsmannen till den symfoniska sviten Planterna, Gustav Holst, var fascinerad av astrologi och utifrån tankarna i denna lära begåvade han planeterna i vårt solsystem med olika karaktärer. Ibland är karaktärerna komplementära, som i de två första satserna Mars och Venus. Här skildras krig med tunga marschtakter med associationer till Star Wars, som sedan följs av fredens skira harpoklanger och smeksamt lugna harmonier.
Den jublande grandiosa Jupiter väckte också associationer till Star Wars, det är segrarens röst i mäktigt bleckblås, och i Uranus skymtar man i fagotten Trollkarlens lärling. Vissa delar av verket var lågmälda, som Saturnus i sin representation av ålderdomen, Holst egen favorit av satserna, annars var det maffigt och fullt ös med höga volymer som kanske blev besvärligt för de allra yngsta.
Framförandet var ett samarbete med Visualiseringscenter som illustrerat verket med bilder från rymden, i förhållande till den mångfacetterade och kaleidoskopiskt rikt skiftande musiken kunde de dock uppfattas lite enahanda och det visuella tillförde inte så särskilt mycket. Kvicksilversprudlande Merkurius , här kallad bevingad budbärare , var en favorit med sin smittande energi och glädje. I finalen ett långsamt utdöende, eller kanske snarare utvidgning precis som rymden ständigt expanderar och växer, där kvinnoröster avlägset skimrade från sin plats bakom scenen.
Tidlös evighet i ett mystiskt flöde. Att ge sig hän och låta musik från en stor symfoniorkester flöda över och uppfylla en kan kännas både dramatiskt, och omvälvande. Förhoppningsvis var det för en ny publik en berikande erfarenhet att på det här viset exponeras för känslokraften i den symfoniska musiken, så att det ger mersmak.