"Tiden läker inte alla sår"

Femårsdagen av den stora flodvågen, som dödade mer än 225 000 människor, uppmärksammas världen över. Den som inte själv mist någon nära tror kanske att de fem åren fått sorgen och saknaden att blekna till ett vemodigt minne, att de drabbade familjerna gått vidare.- Tiden läker inte alla sår, säger Josefine. Livet går inte bara vidare, allt blir inte bra efter en viss tid. Men man lär sig leva med den ständiga saknaden.Josefine berättar att hon kände mycket ångest och ilska den första tiden.- De känslorna finns kvar. Skillnaden är att jag lärt mig hantera dem, även om jag fortfarande kan överreagera för en bagatell bara för att ilskan behöver komma ut. Josefine har också lärt sig att inte vara rädd för att vara i sorgen.- Man säger till barn "var inte ledsen, det går över, allt blir bra". Men allt går inte över, varför ska man inte få vara ledsen då? Budskapet vi ger dem är att det är tabu med sorg. Vi ska vara så kontrollerade här i Sverige. I vissa andra kulturer lever man ut sin sorg utan att folk runt omkring tycker att det är konstigt, medan vi i Sverige ofta tycker att det känns obekvämt när folk i omgivningen gråter eller är ledsna. Julen en svår tid
Julen är en svår tid för hela familjen Fredriksson.- Det blir en lika tung känsla varje år, säger Joakim. Familjen har alltid firat en traditionell jul tillsammans, men 2004 valde Charlotte att åka till Thailand tillsammans med sin pojkvän och hans familj för att fira jul. De åt frukost på stranden i Khao Lak när tsunamin kom. Charlottes familj hoppades att hon skulle vara i livet ända tills dödsbudet kom.- När det här hade hänt diskuterade vi hur vi skulle göra med julfirandet, berättar Joakim. Första julen var ett halvhjärtat försök att få det som vanligt, men det blir ju aldrig som vanligt igen. De senaste åren har vi firat jul, vi har ätit julmat och bytt julklappar. Men det blir mer en tid av eftertanke.I år åker Josefine till Thailand under julen.- Jag har länge velat vara med på den stora ceremoni som hålls varje år på annandagen. Då skickar man upp
5 300 rislampor, en lampa för varje person som dog i området. Det är med blandade känslor jag åker dit. Jag har varit där tre gånger tidigare och redan sett alla platser, men det är klart att det blir känslosamt att besöka dem igen. På samma gång kan jag tycka att det ska bli ganska skönt att gå omkring och tänka där det verkligen hände. Efter nyår kommer mamma och min syster Louise hit.Jobbigt med högtider
Tillsammans ska de besöka Charlottes andehus, den thailändska motsvarigheten till våra gravar. De ska också träffa familjens fadderbarn, en elvaårig flicka som blev föräldralös i tsunamin.Det är inte bara julen som är svår för familjen. - Alla hjärtans dag är fruktansvärd, säger Joakim. Det var dagen då hon kom hem och vi var i Uppsala och mötte kistan. - Alla högtider och speciellt Charlottes födelsedag är jobbiga, säger Josefine. De här dagarna ser jag till att vara ledig. Jag skulle ha svårt att fokusera på jobbet annars. Båda syskonen säger att Charlotte ständigt är med dem i tankarna.- Det går inte en dag, inte många timmar utan att jag tänker på henne, säger Josefine.Varje dag tänder Josefine ett ljus för sin syster. Och hemma vid eken i Arkösund, där hennes aska är spridd, lyser ljusen ständigt.- Det ser mamma och pappa till.Josefine är äldst i syskonskaran. Det är tre år mellan alla de fyra barnen. Efter Josefine kommer Joakim, därefter Charlotte och sist Louise, som är yngst. De olika familjemedlemmarna har reagerat olika och alla har sörjt på sitt sätt.- Mamma och jag är mer känslosamma och gråter, säger Josefine.Lillasyster vill inte prata om det som hänt.- Pappa och jag är mer på samma nivå, säger Joakim. Vi pratar mycket med varandra, utan att behöva bryta ner allt i smådetaljer, vi förstår varandra ändå. Hann träffa Charlotte
Joakim hade precis träffat sin sambo Frida julen 2004.- För mig handlade det mest om att finnas till hands, säger hon. Att öppna dörren och ta emot prästen när ingen orkade resa sig upp. Jag fick en väldigt klar bild av hur alla sörjde på sitt sätt.Frida hann träffa Charlotte vid två korta tillfällen.- Vi har pratat mycket om att det var tur att de hann träffas, säger Joakim. Det hade nog varit svårt för Frida att höra oss prata så mycket om en person som hon aldrig träffat.Joakim berättar hur han lärt sig leva med det som hänt. Trots att han inte längre är ledsen varje dag, händer det fortfarande med jämna mellanrum att han bryter ihop av sorg.- Jag tror att man behöver det, det går inte att skjuta undan allting. Frida har lärt sig att känna igen tecknen.- Då går han in i sig själv och liksom försvinner bort. Jag kan inte göra så mycket mer än att bara finnas där.Monument i glas
Josefine har känt stort stöd genom det forum, www.visomfinns.se, som bildades på nätet ett halvår efter tsunamin.- Där har jag träffat två tjejer som jag känner mig väldigt lik. Den ena tjejen har också förlorat en syster och vi reagerar på precis samma sätt.Just nu diskuteras ett minnesmonument över de svenskar som dog i tsunamin på forumet.- Vi är många som vill ha det i Stockholm, säger Josefine, som engagerat sig i den här frågan. En tanke är att göra en stor rislampa i glas, där man kan gå in och där man kan gravera in namnen på alla som dog. Fridas stora mage vittnar om att livet faktiskt går vidare, även om det är på ett annat och inte lika självklart sätt som tidigare. - Mamma och pappa var helt lyriska när de fick veta att vi ska ha barn, berättar Joakim. Glädjetårarna rann. Det här ger dem något att se fram emot. Jag tror absolut att det här barnet kommer att förändra och liva upp tillvaron för oss alla.