Tick, tick, tick, tick, tick booom

Där andra snitsar till sin show med pyroteknik eller konfetti nöjer sig The Hives med gammal hederlig självgodhet och det har uppenbarligen gått hem precis överallt det senaste decenniet. Så även i Norrköping.
När ensemblen släntrar upp på scenen och sparkar igång med hiten "Walk Idiot Walk" utbryter ett våldsamt jubel som sedan inte lägger sig på hela kvällen och håller på en bra stund efter att rockorkestern klivit ut ur Flygeln med sikte på nästa scen att erövra.
Dessförinnan har vi fått stifta bekantskap med Bruket. Ett punkrockgäng som The Hives tagit med sig från sin hemstad och som på något sätt känns ungefär som de numera världsstjärnorna gjorde för tio år sedan. Ett gäng uppstudsiga killar med sikte på världen, men utan någon egentlig aning om var de egentligen står. Precis sådana var The Hives innan "Veni Vidi Vicious" släpptes. Sådana är de inte idag.
Sedan dess har de tre hyllade skivor under bältet och svävar på en våg av självförtroende som aldrig tycks sluta växa. Howlin' Pelle Almqvist domderar publiken och gruppen blandar bra mellan låtar från alla sina skivor. "Two-Timing Touch And Broken Bones", "Die, Alright", "You Dress Up For Armageddon", listan kan göras lång.
Ljudväggen är massiv och sångaren far sin vana trogen som en skållad råtta fram och tillbaka över scenen med mikrofonsladden flygandes kring både sitt eget och bandkamraternas huvuden.
Blir man trött på Howlin' Pelle och hans uppfordrande sätt att hunsa publiken är det bara att flytta blicken till Nicholaus Arsons vansinniga uppsyn och spattiga rörelsemönster, Chris Dangerous handsome boy-stuk bakom trummorna eller gitarristen Vigilante Carlstroem och basisten Matt Destruction som placerade längst ut på vänsterkanten kippar efter andan bara inför tanken att behöva ta ett ackord till. Det händer hela tiden något på scen med The Hives.
The Hives är Sveriges bästa liveband okej, men Sveriges säkraste liveband är de definitivt inte och har aldrig varit. Jag har sett gruppen en väldig massa gånger och de har egentligen alltid spelat ganska svajigt.
Den här kvällen är inget undantag. De stapplar fram genom flera låtar, basen slutar plötsligt att fungera i klassikern "Main Offender" och första extranumret, superhiten "Hate To Say I Told You So", snubblar de sig bara hjälpligt igenom.
Som om det skulle spela någon roll. The Hives är The Hives och därmed förbannat underhållande att titta på. De är en energisk flodvåg som sköljer över Norrköping och därför känns det inte mer än rätt att sista låten innan extranumren blir "Tick Tick Boom".
Att The Hives fortfarande kan vara så explosiva är ganska fantastiskt.