Med den självkänslan och det självförtroendet har Therése sedan dess mött världen. Stödet från barndomen har hjälpt henne genom svåra separationer, död och sjukdom.
– När jag var 20 år mötte jag en väldigt gammal och väldigt bitter människa. Det var då jag bestämde mig för att aldrig bli bitter och alltid jobba för att må bra i livet, berättar Therése.
Katolsk bakgrundVi träffas i S:t Olai kyrka, där Therése tillbringar mycket av sitt liv efter pensioneringen. Hon jobbar ideellt i församlingen med olika uppdrag. Ett av dem är att se till så att det finns vardagskyrkvärdar i kyrkan, så att den kan hålla öppet och vara en mötesplats för människor.
– Jag har alltid känt mig hemma i kyrkan, kanske beror det på min katolska bakgrund. Jag gick själv i klosterskola men efter att mina två flickor hade fötts i Sverige lämnade jag den katolska kyrkan. Jag ville att barnen skulle få en större valfrihet, säger Therése.
Döda från träden
Som sjuåring upplevde hon dödandet och skjutandet hemma i Ungern, när kommunisterna tog över makten 1956.
– Jag minns att jag såg döda människor hänga från träd och lyktstolpar i Budapest, berättar Therése.
Hennes familj var mycket religiös, med många präster och nunnor bland släktingarna. Ingen ville gå med i Kommunistpartiet och Theréses föräldrar fruktade för sina liv. De beslöt sig för att lämna landet. Men Therése, då sju år gammal, lämnades kvar hos morföräldrarna.
Tog tidFörst sju år senare, efter att Therése hade gått färdigt grundskolan, fick hon myndigheternas tillstånd att lämna Ungern. Hon kunde återförenas med sina föräldrar, som hade fått en fristad i Norge. Under den sjuåriga separationen blev mormor hennes mamma. Trots att Therése och hennes föräldrar skrev mycket till varandra och ibland ringde, så tog det tid att hitta tillbaka till varandra igen, erkänner Therése.
– När de åkte i väg var jag en sjuåring men de fick tillbaka en tonåring, konstaterar Therése.
Läs hela artikeln i dagens tidning