Thairs vädjan: Ni måste hjälpa mig
Från podiet handlade det mest om rättsäkerhet, om humanitet och om Sverige som ett välkomnande land.Men sedan släpptes frågorna fria, till ministern och till generaldirektören.Då hamnade både humaniteten och den välkomnande famnen liksom lite på sniskan.
"Sverige måste hjälpa oss". Elvaårige Thair, svårt skadad av flygbomber i krigets Irak, vände sig själv till generaldirektören och ministern. Foto: Niclas Sandberg (011-200 464) niclas. sandberg@folkbladet.se
Foto:
Det blev, som sig bör, lågmält och kultiverat; allt under ledning av Annastina Bolin från Norrköpingstelevisionen. Verksamheten presenterades.
Så småningom blev det dags för frågor. Men då förändrades med ens den välkomnande bilden.
Kan inte ringa
En man, som hade problem med att få in sin nya fru och hennes barn i landet, tog upp vilken tillsluten inrättning som Migrationsverket är. Inte får man komma in där, och inte kan man ringa handläggaren. Det enda man kan göra är att skicka in en ansökan - och sedan vänta i tolv månader, eller kanske fjorton, på om det blir ja eller nej.
Generaldirektören beklagade, om den frågande haft svårt att komma fram. Men verket har nu inrättat en upplysningstjänst med ett 0771-nummer, som hon skulle ge honom i pausen. Hon höll med om att handläggningstiderna är för långa, när det gäller den här typen av ärenden.
En annan frågande, som ändå arbetat med flyktingar i tio års tid, förvånades över Valiks ord om Migrationsverkets stöd till dem, som efter avvisning återvänder till sitt ursprungsland. Aldrig någonsin under alla åren hade hon hört talas om eller märkt av något sådant. Generaldirektören lovade att informera henne om företeelsen.
Vacker att läsa
En person vittnade om en njursjuk bekant, som inte fick stanna trots att han i sitt hemland kommer att dö av sjukdomen.
En annan menade, att den svenska lagstiftningen visserligen är så vacker att läsa när det gällde sådant som det humanitära.
- Men den följs inte, det är ingen som följer den. Och handläggarna säger, att de har andra direktiv uppifrån.
Men generaldirektören förnekade, att det skulle finnas några "direktiv uppifrån". Varje ärenden handläggs för sig.
Hjärteknipande blev det, när en elvaåring från Irak från bänken längst fram berättade om hur han mist synen och halva högerarmen.
- Jag tycker inte om att komma tillbaka till Irak. Där finns inga skolor, inga sjukhus. Migrationsverket måste hjälpa mig.
Fått sitt besked
Och Janna Valik svarade så gott hon kunde, att de hade ju fått sitt besked (hon kände uppenbarligen till fallet). Hon tyckte han var jätteduktig, och att han hade klarat svenskan riktigt bra när han gjorde sitt inlägg.
- Men det är bättre, om jag pratar med din mamma. Du ska få vara barn.
Sedan är frågestunden slut, och medan migrationsministern fångas in av medierna och försvinner ur blickfånget hamnar Janna Valik mitt ibland de asylsökande. Som har så många frågor om sina egna fall, frågor som en generaldirektör inte alls kan svara på. Men de vill ju ta även denna lilla chans.
Och vi hör Valik fråga sådant som om de har advokat, och om deras sak har avgjorts av utlänningsnämnden ännu. Ni måste, säger hon till någon, tala med handläggaren.
- Det har vi gjort flera gånger. Men hon säger bara, att hon inte kan göra någonting.
Ingen klagan
Oroade, förtvivlade människor som griper halmstrået, när de nu har själva generaldirektören på så nära håll. Och ute i foajén pratar vi mer med elvaåringen, som råkat så illa ut i Irak. Han har mamma med sig, men det är han som pratar svenska bäst.
- Vi kom hit för ett år sedan två dagar, säger han. Och mamman skriver 3 juni 2004 på ett papper.
På ett märkvärdigt osentimentalt sätt, och helt utan att beklaga sig, berättar Thair om hur han mist halva armen, synen och det mesta av hörseln. Hans ansikte är vanställt. En vuxen man flikar in, att det var i samband med en bombning av Kirkuk i norra Irak under kriget, när USA störtade Saddam Hussein. 100 människor dog enbart i det bombregnet.
- Thair satt och tittade på TV, när det hände.
- Vi vill att Sverige ska hjälpa, säger Thair. Irak inget bra.
Mamman berättar på svenskengelska, att de fått "no" från Migrationsverket.
"Hjälp oss"
- Hjälp oss, säger hon och slår ut med händerna.
På sin väg ifrån passerar de sedan, utanför Louis de Geer, ministern och generaldirektören. Som tagit sig en gemensam rökpaus där, före den stundande lunchen.
Men det finns inget mer att säga. Den lilla skaran, med den krigsskadade pojken och några vuxna, försvinner bort längs Dalsgatan. Hem till Hageby.
Än så länge hem, i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter