Nylanders kritik var lite spretig och svårfångad. Förstod jag henne rätt så menade hon att ungdomsförbunden försåg sina partier med broilers som partierna egentligen inte behövde. I lördags skred Jesper Bengtsson på Aftonbladets ledarsida in till ungdomsförbundens försvar. Försvaret framstod som något krystat. Förstod jag Bengtsson rätt så ansåg han att ungdomsförbunden var viktiga för demokratin. Som exempel anförde han att SSU-kongressen fattat ett beslut om att strida för sex timmars arbetsdag. Jesper delade i och för sig inte SSU: s uppfattning i frågan om arbetstiden. Men enligt Bengtsson var det värdefullt i sig att ”några hundra unga socialdemokrater” samlades till möte, följde en dagordning, debatterade och voterade fram uppfattningar i politikens frågor.
Ungdomsförbunden har sett bättre dagar; inget snack om den saken. Det fanns en tid då flera av förbunden var väldigt stora. Den tiden är långt borta nu. De kämpar i otakt med tiden.
För länge sedan – före massmedia – fanns det masspartier. Socialdemokratern hade runt en miljon medlemmar eller så. De flesta av medlemmarna var visserligen ”kollektivanslutna”; de hade ingen aning om att de automatiskt blev medlemmar i S när de blev medlemmar i något LO-förbund. Det fanns förstås de som muttrade och protesterade mot det här fårskockliknande sättet att värva medlemmar. Socialdemokratiska och fackliga ledare argumenterade dock ogenerat för sin sak. Löntagarna hade nytta av en stark socialdemokrati, sades det. Den kollektiva nyttan var så pass viktig att den inte kunde utlämnas åt individuella beslut av enskilda människor.
Ungdomsförbunden – framförallt SSU, Centerns ungdomsförbund CUF och Moderaternas MUF – gjorde på ungefär samma sätt. De ordnade danser, fester, läger, filmvisningar och fritidsgårdskvällar. Den ungdomliga publiken skrevs in som medlemmar när många av dem i själva verket trodde att de bara skrev sitt namn på en deltagarblankett.
Nuförtiden är det få ungdomar som ”dansas och festas” in i politiken. De flesta av de aktiva i dag är därför av kategorin juniorpolitiker; broilers som de också kallas. Juniorpolitikerna var minst lika vanliga på 1960-talet. Tänk t ex på Bosse Ringholm; en gång ordförande i SSU och ivrig förespråkare för förstatliganden av det mesta. Av detta blev det lika litet som vad det kommer att bli med lagstiftning om sex timmars arbetsdag. På Ringholms tid var de snabbgödda politikerämnena emellertid uppblandade med många andra slags ungdomar. Den blandningen passade de större och folkrörelsetraditionsbehängda partierna som hand i handske. Mängder med folk behövdes för ombudsmannauppdrag och styrelseposter i partiet och i alla partirelaterade sidoorganisationer. Uppgödningen av kommande toppolitiker var bara en syssla i mängden.
Men nu är nu. ”Kollektiv nytta” är närmast ett skällsord i politiken. Masspartier och storungdomsförbund har spelat ut sin roll. De smala och alltmer företagsliknande partierna behöver dock sina ungdomsförbund lika mycket nu som då.. Genom kommunsammanslagningar, bolagiseringar och professionaliseringar av gamla folkrörelsebolag har efterfrågan av ungdomsförbundsutbildat fotfolk minskat. Smala och målinriktade plantskolor för juniorpolitiker fyller dock fortfarande sin funktion för partierna. Människor med politisk bakgrund och skolning behövs för att ge partierna ett hyfsat rekryteringsunderlag för centrala, partipolitiska uppdrag.
Staten gynnar emellertid partiernas plantskolor med bidrag som om fortfarande vore socialt viktiga massförbund. Piratpartiets låtsasungdomsförbund hånar systemet; de drar in miljoner på ingenting. Det behövs reformer. Partierna bör i högre grad finansiera sina plantskolor på egen hand.