Tack, allihop, för musiken!
<b>20-talet hits</b>
De Geerhallens publik fick höra dryga 20-talet hits och visst är det ABBA vi hör, dock i en så modern tappning att man hisnar vid tanken på att låtarna faktiskt kan bli tidlösa, åtminstone en generation till kommer de att trallas och sjungas och play-backas till. För det är bra musik som håller.
Tillsammans med en fullstor symfoniorkester och kompband därtill blev trycket maxat och arrangemangen var av den sort som kan glädja den mest förhärdade. Just tillgången till levande musik ger en dynamik som inte går att efterapa, även om man ofta försöker med olika förinspelade varianter.
<b>Londontalanger</b>
Men visst, utan sångarna skulle det hela falla platt till marken, och showen i De Geer blev förstås sångarkvartettens. Fyra unga, välutbildade Londontalanger axlade abbornas mantel och sjöng sig igenom berättelserna om den eviga/olyckliga kärleken. Vi kastas snabbt in i showen via en klatchig uvertyr till Super Trouper som ger stämningen av glitter, glamour och 70-tal. Dancing Queen finns förstås med liksom dramatiska Eagle, rockiga Gimme! och ljuvliga balladen om Chiquitita. Så småningom kom Waterloo, men där var det trassel med ljudet. Med One of us tände det till ordentligt i ett maffigt arrangemang. En total kontrast fanns i I Do, där soundet skulle kunna kommit direkt från någon Ingrid Bergman-film.
<b>Tjusig avslutning</b>
Min absoluta favorit bland sångarkvartetten var Hannah Waddingham som intog scenen med stadig fot och gjorde showen till sin.
Bred, varm och fyllig röst och utstrålning till max - ingen dålig kombination. Sally Ann Triplett gjorde även hon bra ifrån sig och hade mer klös i rösten än Hannah, däremot inte lika välplacerad. Killarna hade ibland problem med att tonarterna inte verkade passa dem. Dean Collinson hade skön klang som han använde sig av för att värma på när han inte riktigt bar på höjden och då var allt förlåtet. Simon Bowman sjöng yvigare, inte lika fokuserat men med läckert flöde.
Efter en tjusig avslutning med Thank you for the music i tight musikalisk språkdräkt var det bara cigarett-tändarna som fattades.
Döm om vår förvåning när extranumret blev en helt ny show, en litet minipotpurri på konserten i ett urläckert arrangemang. Sångarna, som under kvällen varit iklädda knasiga peruker (killarna) och minikjolar (tjejerna) kom in på scenen som sig själva i den lilla svarta med slits och rev av den ena låten efter den andra och plötsligt verkade det vara de själva som kom till tals. Doa-tjejerna som slitit hårt och allvarligt under kvällen tog plötsligt plats och sångarkvartetten gav sin egen hyllning till ABBA.
Martin Yates som dirigerade hade även orkestrerat och kunde det hela från hjärtat. Det märktes när han lotsade vilsekomna sångare rätt utan att det märktes att de varit fel. Dessutom höll han ihop jätteorkestern och kompgruppen alldeles föredömligt.
Tack, ABBA för musiken och tack arrangörerna för den symfoniska hyllningen.
Så jobbar vi med nyheter