Vi ser på äldre människor som kom de från en annan planet. Vi talar om dem som om deras ålder på något mystiskt och märkligt sätt förvandlat dem till mindre vetande. De går från att vara unika individer, människor med namn och personligheter, förmågor och ambitioner, människor med stora drömmar och mål, med sin historia och sina sorger, till att se på dem som om de inte vore människor längre ...
Det är degraderade till enbart åldringar. De förpassas till att vara och förbli en sorts namnlös massa av skrynklig hud och stela leder. Det är en av det här landets många mysterier. På radion hör jag att en betydande del av Sveriges äldre riskerar att drabbas av undernäring eftersom de inte får i sig tillräckligt med mat!
På bårhusen trängs de döda eftersom vi levande inte har tid att begrava våra egna föräldrar. På många sätt tar vi hand om våra husdjur på ett bättre och värdigare än vi tar hand om våra egna föräldrar. Vi stuvar undan dem. Vi gömmer undan dem på hem eftersom vi inte har tid med dem.
Våra egna liv, (som vi fått av våra föräldrar och av Gud som gåva), är så viktiga för oss att vi inte ens orkar ringa eller besöka våra åldrade föräldrar. När de dör en dag kommer vi sitta på främsta raden i kyrkan och bittert ångra att vi inte ringde oftare. Vi kommer ångra att vi föredrog att sitta framfor en dator och svara på mejl en hel kväll istället för att ringa vår gamla mamma och fråga hur hon mår.
Det kommer nämligen en dag då det inte längre går att ringa dina föräldrar. De ska dö en dag. Och då får du hjälp med att skjuta upp det där samtalet för resten av ditt eget liv…
När förvandlades Sverige till detta vämjeliga blinda monster? Vi SER inte varandra längre. Vi blundar för allt och alla utom oss själva. Vi orkar inte. Vi lever tätt ihop, alla vill till städerna, men vi föraktar alla omkring oss. De är som oss, och vi kommer strax att bli som dem, men vi tror på fullaste allvar att vi är odödliga, att den dag aldrig kommer, då ingen dag kommer…
Jag har ägnat så mycket tid åt att fundera över livet att jag missat att det hänt. Det är som att stå grubblande vid vägkanten och fundera över när cirkusen ska komma till ens egen stad och när man slår upp ögonen efter en lång tids grubblande ser man till sin skräck att sista vagnen från cirkusen rullat ut och på väg mot nästa stad…
Man har missat allting. Man hade blicken riktad åt ett annat håll.
Det är fruktansvärt sorgligt och som Torsten Flinck skriver i sina memoarer, livet är sorgligt. Det är inget farligt. Men det är också fruktansvärt onödigt. För vi VET ju att vi ska dö en dag. Jag tror att den vetskapen har kommit till oss av en anledning. Eller flera anledningar. En av dem tror jag handlar om att vi ska försöka bli påminda om att den här dagen, hur blytung och grå den än kan vara där du är, faktiskt är HELA ditt liv just nu. Du kanske fortfarande har chansen att ringa dina föräldrar och om du inte har kvar de i livet finns det säkert någon som skulle bli jätteglad om du skickade iväg en hälsning, eller slog det där samtalet, eller en kanske en främling som skulle få sin dag räddad av ett leende på trottoaren…
Jag var på kyrkogården igår, Högalidskyrkan i Stockholm. Jag promenerade bland gravarna som är uthuggna ur rött tegel. Namn, kors, änglar, stjärnor, datum. Jag kom till en grav där sonen dött ett visst år och bara ett år senare dog hans mor. Ett år efter hennes död dog också hans far, hennes make. En hel familj upprest och borta under loppen av två år. Jag bara stod är som fastfrusen. Jag kände de inte. Jag vet inte vilka de var, hur de levde. Men jag står där och läser deras namn och det är som om deras gemensamma grav kallar på mig, som om de vll säga mig något, som om vi är släkt på långt avstånd, som om vi som människor faktiskt har ett kollektivt ansvar gentemot varandra just för att vi är människor. Jag gråter en stund och jag är glad för att jag fortfarande har modet att göra det.
Sedan går jag ner till den där staden som låter som när man skruvar av locket från en burk med insekter.
Jag går ner dit.
Innan kvällen ringer jag både min pappa och min mamma och berättar hur mycket jag älskar dem.