SATV - Sirqus Alfon Television
Stora Teatern
Regi: Johan Toorell
Medverkande: Erik Rosales, Henrik Strindberg, Martin Östman, Markus Jägerstedt, Angela Wand, Kaveh Akaber
n Det är världspremiär och det går åt skogen tämligen omgående.
Är man bekant med Sirqus Alfon och dess upptåg sedan tidigare är det knappast något nyhet att det blir på det viset. Rollkaraktärerna som herrarna gestaltar tycks fullständigt oförmögna att inte hamna i trubbel och när det vankas högteknologisk supershow blir det förstås värre än vanligt.
Historien går i korta drag ut på att Sirqus Alfons ledare Babham Halim, intensivt gestaltad av Erik Rosales, har fått i uppdrag att göra en häftig teveshow. Om han och hans mannar lyckas kommer de bli rika, men studiokvinnan Tracy Powers har en annan agenda och gör sitt bästa för att sabotera kvällen.
Så mycket mer handling än så är det egentligen aldrig tal om och det behövs inte heller.
Sirqus Alfon Television är ett hejdlöst möte mellan akrobatik, slapstick och häftig teknik. På menyn finns ett hopkok av inslag som hängt med länge i Sirqusens repertoar (det blir robotmän, lufttrumset, eurodisco och andra galna upptåg), men de presenteras här uppdaterade i ett nytt, väldigt tekniskt format och blandade med nya upptåg.
Ensemblen tänjer på gränserna mellan teve och teater. Eftersom vi i föreställningen befinner oss mitt i en teveinspelning kan vi ofta se hur skådespelarna agerar live på scenen, men hur det som filmas ser helt annorlunda ut på en stor teveskärm.
Det blir ett frosseri i greenscreens, led-skärmar, animeringar och en massa annat sådant där som tevefolk gärna orerar om, men gemene man aldrig riktigt begriper sig på eftersom det inte syns i rutan.
Det hela ska dock inte banaliseras genom att beskrivas i för många förklarande ord. Det är någonting som ska ses. För visst är det så att mycket av tekniken som används är oerhört häftig och imponerande, men minst lika mycket imponerar aktörerna på scenen i sett agerande med och mot tekniken.
Timingen är hänförande och sättet att göra det hela interaktivt genom att med jämna mellanrum blanda in publiken är djärvt. Inte ens sällskapet på scenen kan veta riktigt var det ska ta vägen alla gånger.
Man skulle kunna tänka sig att de humorspäckade numren riskerar att tappa sin charm när det mesta går ut på flashiga tekniska lösningar, men så är inte fallet. Snarare tvärtom.
Det bevisar inte minst det svulstiga slutnumret där Sirqus Alfon med teknikens hjälp överträffar sig själva.
Det är verkligen synd att föreställningen inte spelas någon mer gång på Östgötateatern innan den drar ut på turné, för jag skulle verkligen vilja rekommendera alla Norrköpingsbor att se denna nyskapande teater.