Dina är 28 år och det är bara 18 månader sen hon kom ut som transperson. Sen hon var sex år har hon känt att hon fötts i fel kropp.
– Det var en period innan det då jag inte förstod vad kön var alls, men sen började jag fundera på varför saker var som de var. I skolan handlade det bara om att vara normal eller bög, och bög var någon som skulle mobbas. Det var ingen som pratade om vad transidentitet är, berättar Dina över en kopp kaffe i lägenheten i centrala Norrköping.
I tonåren såg hon för första gången transpersoner, och blev både avundssjuk – och rädd.
– Jag tänkte att det måste vara ensamt och att jag kommer att bli av med mitt liv om jag går den vägen. Det är bättre att jag skaffar skägg och tar på mig jättemanliga kläder.
Det försökte hon med under en tid, men så blev hon vän med en transperson och tack vare henne vågade Dina komma ut.
– Det finns en uppfattning bland högern att vi har någon slags transagenda, att vi försöker skapa transmänniskor. Men jag hade ju de här tankarna sen alltid. Det som hände var att någon gav mig modet att vilja leva.
Där startade en process, eller transition, som Dina säger, då hon allt oftare visade sig i kvinnokläder och smink bland sina vänner. Det var ett stort steg att ta.
– Det var nervöst i början, jag kände mig som en inkräktare första gången på damavdelningen.
Dina började också ta hormoner, som har gett henne kvinnliga former, och hon har gjort flera laserbehandlingar för att ta bort skäggväxten.
– Behandlingen kostar upp till 1 500 kronor per tillfälle och man kan behöva göra runt 20 behandlingar, säger Dina.
Att byta ut hela sin garderob, bekosta hormonbehandlingar och eventuellt operationer för att förändra sin kropp blir totalt sett en stor kostnad. Den som vill få behandling genom vården behöver få diagnosen könsdysfori, och väntetiden för att få en utredning är lång. Det kan ta mellan två och fem år att köa, och sen tar själva processen ett till två år. Väntetiden är något som Dina är kritisk till.
– Behovet har vuxit eftersom allt fler vågar ställa sig i kö, men budgeten växer inte för transvården.
– Det är lätt att politiskt offra oss. Det är ingen del av vården som förtjänar nedskärningar, men faktum är att det är vi på marginalen som påverkas först. Det finns en massa studier som visar att hälsan hos transpersoner ökar markant om man får hormoner, det är en fråga om liv och död för många, säger hon.
De långa väntetiderna gör att många, bland andra Dina, köper hormoner från utlandet. En del åker utomlands för att göra operationer, om man har råd vill säga. Könskorrigerande operationer utanför transvården är inte tillåtna i Sverige.
– I andra länder har de en privat transvård vid sidan om den statliga. Där kan du göra vad du vill om du betalar, säger Dina.
Kan det inte vara en fördel att det är väldigt kontrollerat i Sverige?
– Jag tycker att jag är en vuxen person och borde kunna fatta mina egna beslut. Om jag säger att jag är trans så borde jag ha rätt att ta det beslutet, säger Dina.
För att uppmärksamma de tuffa ekonomiska villkoren för transpersoner har Transröster i Östergötland arrangerat en klädbytardag under Prideveckan som pågår. Där kunde transpersoner hämta insamlade kläder som människor har skänkt. De har också hållit en föreläsning om de ekonomiska aspekterna på att byta kön. Dina trycker särskilt på rätten till vård och hormoner.
– Det är livsviktigt för oss för att leva. Folk säger att det är ett personligt val och att vi ska betala för det själva, men har du hjärt- eller lungproblem har du inget val, du behöver medicin. Det här är samma grej, vi behöver det här för att överleva.
Föreningen Transröster i Östergötland har nu funnits i ungefär ett år och deras syfte är att ge transfrågor uppmärksamhet.
– Vi vill sprida information och berätta för folk hur det är. Det är svårt för folk att hjälpa till om de inte vet hur mycket vi lider. Jag tror att folk bryr sig och att de är förstående om de får träffa oss och prata med oss. Vi är människor och vill ingenting konstigt, bara att ha samma rättigheter som alla andra.