Häromdagen frågade jag mig själv: Vem har egentligen en åsikt om svamp?
Jag började spinna vidare på ämnet och insåg att, okej... jag har uppenbarligen en åsikt om svamp. För det första är det gott. För det andra är det lätt att tillaga och går att göra så många olika varianter på. Sen är det helt okej att gå ut och plocka svamp i skogen, faktiskt. Så länge man har rätt kläder för väder och slipper alla förpestade små kryp som ska angripa en när man kliver utanför dörren det vill säga. Det händer i alla fall mig, jämt. De vet att jag hatar dem och planerar säkert i hemlighet en plan för att förgöra mig, det skulle inte förvåna mig. Nåja, svamp var det vi skulle prata om.
Jag började fundera lite över vart min positiva syn på svamp och svampplockning kommer ifrån. En del av det kommer antagligen från att jag hade en skogstokig (no pun intended) och champinjonälskande kompis som barn. Min teori var att fick inte hon mig att börja gilla champinjoner så skulle ingen människa lyckas med det. Men, hon lyckades faktiskt. Jag har absolut inga problem med champinjoner. Fast det finns saker som är godare.
Sen var det ju inte så att vi traskade ut i skogen och letade champinjoner... hell, jag vet inte ens om man kan hitta champinjoner i svensk skog, så insatt är jag i ämnet. Nej, vi åt champinjoner på burk. Skulle jag gått ut och letat efter svamp som barn skulle jag säkert ha kommit hem med något som liknade det vi skulle ha men som man inte riktigt borde smaka på.
Idag kan jag tycka det är relativt roligt att gå ut och leta svamp någon gång vartannat år eller så. Jag vet hur en kantarell ser ut, vet att man inte ska äta flugsvamp och känner hyfsat igen en Carl-Johan och svart trumpetsvamp.
Det tycker jag att jag klarar mig rätt långt på. Sen är det alltid så att något måste hända när jag ska ut och plocka svamp. Är det inte en orm som dyker upp så spöregnar det... seriöst, det regnar alltid när jag ska plocka svamp. Och så har vi krypen som sagt. Det finns inget jag hatar mer än spindlar och jag minns förra gången jag plockade svamp. Det måste ha varit ungefär två eller tre år sedan nu.
Allt började bra, om man bortser från att det dök upp en orm bara fem minuter efter det att vi hade klivit ur bilen. Det var halvmulet den dagen också, tänka sig...
Min bror och jag började traska omkring i skogen och efter en kort stund hittade vi världens guldgruva med kantareller. Jag fick sikte på en plätt med riktigt stora, fina kantareller och tänkte att "de ska jag ha!" och började gå mot dem. Jag körde ner handen för att plocka den första och vad får jag syn på om inte den största av spindlar som klampar omkring bland min svamp. Jag skrek till. Sedan beklagade jag mig över den förbannade spindeln som var tvungen att befinna sig just här och nu när jag ska ut i skogen och så avvaktade jag en stund och bara stirrade på den. Han rörde sig inte ur fläcken. Stod bara kvar där som om han var herre på täppan. Vilket han säkert skulle ha varit också, om det inte var för att jag bestämde mig för att ta fram mitt hemliga vapen: Herr Fot. Spindeln var mos innan den ens hann blinka. Jag tyckte mest det var äckligt att ha en mosad spindel på undersidan av min sko. Men lite nöjd med läget var jag allt för nu kunde jag plocka mina kantareller. Och när vi kom tillbaka till bilen senare kunde jag skryta om hur jag, med världens spindelfobi, hade dödat den äckligaste av spindlar där ute bland blåbärsris och ormbunkar. Jösses vad stolt jag var.