Ett hekto upp. Fan!
Vågen blir en gud. Två gånger om dagen föll alla kläder. Två gånger om dagen tog jag de stapplande stegen upp på den fyrkantiga vita guden med de svarta siffrorna. Minst.
Pulsen. Hjärtslagen, de där sviktande sekunderna.
Siffrorna blinkar.
En gång.
Två gånger.
Den fasta digitala numret stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka.
Upp. Dagen är förstörd. Besvikelsen och självföraktet stiger för varje gång vågen ler med sitt breda hånflin.
Läs mer:Skyltdockor med utstickande revben ger ångest
Det finns inget annat sätt att beskriva det än ett dagligt misslyckande.
Tickar siffrorna neråt sjunger besvikelsen om att det inte tickat längre ner på skalan. Och Gud bevare dig den dag siffrorna är orubbliga.
Jämförelser med andra, sig själv, skyltdockor, modeller på tv. Till och med fiktiva personer äter sig in i hjärnan som en blodsugande igel.
Det sociala livet får sig en käftsmäll. Man blir kall. Stänger av omvärlden.
Alla kläder är för stora. Du handlar på barnavdelningen. Det spelar ingen roll. Du duger inte ändå. Om bara de extra kilona på låren kunde fly sin kos.
Om bara.
Om bara just jag kunde få se ut som hon där. Eller kanske hon, hon på planschen där borta.
Det finns inget enkelt sätt att beskriva vad som händer i en anorektikers hjärna. Det finns heller inget vettigt sätt att beskriva hur man ska ta sig ur ett sånt missbruk och självförakt. Det finns inget sätt att förstå, om man inte varit där själv.
Men det finns ett enkelt sätt att delvis förklara varför det händer.
Modeller. Dessa förbannade retuscherade modeller som sätter standarden för ungas perfektion. Dessa skyltdockor vars revben passar till en xylofonkonsert. Dessa bilder av övermänniskor, vars kroppar inte existerar i den vanliga världen utan digitala hjälpmedel.
Det är hög tid att ta tag i det här. Vi vuxna ger våra unga förutsättningarna.
Det är vi vuxna som kan förändra idealen. Bara vi.
För en tid sedan fick modehuset NK plocka ner sina skyltdockor efter reaktioner från allmänheten. Nu ser vi likadana skyltdockor runt om i Norrköpings skyltfönster.
Att plocka bort dem är ett litet steg. Men det botar inte sjukdomen. Det botar symtomen. Det är dags för samhället att acceptera att människor är olika.
Olika är bra.