”Anchorman” slog ner som en bomb 2004 och har varit omtalad sedan dess. Berättelsen om nyhetsankaret Ron Burgundy är närmast kulturförklarad, inte helt utan orsak. Medan den inte var banbrytande var den riktigt rolig med hysteriska karaktärer charmigt gestaltade av skådespelarna. Grundidén var också intressant, 70-talets jämställdhetsideal krockade med det sexistiska och inkompetenta manliga nyhetsteamet. Nu har uppföljaren kommit. Förväntningarna har varit gigantiska. Varför vet jag inte, för sedan när är en tvåa något att hurra för? Undantagen bekräftar regeln.
Burgundy som varit nyhetsstjärnan i San Diego har flyttat till New York med frun Veronica Corningstone. Hon befordras, han får sparken. Då dyker möjligheten upp för honom att vara med när första 24-timmarskanalen med nyheter ska starta. I ”Anchorman 2: The Legend Continues” försöker McKay och Ferrell sig på en tunn satir om trivialiseringen och kommersialiseringen av nyheter. Det fungerar inte alls på samma sätt som jämställdshetsproblematiken gjorde i förlagan. Inte heller komedin uppnår samma nivåer som sist. Många av skämten är mest konstiga eller läskiga, inte roliga. I en scen får Ron Burgundy släng av Tourettes och kan inte sluta säga ”black” inför sin afroamerikanska chef. En av många obehagliga scener. Dessa varvas av en del roligheter också men det är lite för mycket av det märkliga. Filmen blir inte bättre av en fantastisk slagsmålsscen när den strax innan rivit upp magen med osmakliga skämt om blinda.
”Anchorman 2: The Legend Continues” är inte ett totalt bottennapp mycket tack vare Will Ferrell och hans oövervinnliga förmåga att vara rolig. Även Steve Carell lyfter filmen. Som film betraktat är den svag, som en uppvisning av USAs mer begåvade komiker är den fortfarande sevärd. Samma film med mer genomsnittliga komiker hade floppat totalt.