Supporterns svåra stund

IFK Norrköping har ett uselt fotbollsår bakom sig, men supportrarna har gjort en kanonsäsong.
Handen på hjärtat: Hur kul skulle det vara att se IFK utan elvatusen anhängare på Idrottsparkens läktare?
- Supportrarna är en stor del av upplevelsen och folk drar folk, vet Henrik Asplund, som själv säger sig vara rejält insnöad på sitt IFK.
Fast så har det inte alltid varit. Först 1997 väcktes hans lite slumrande fotbollsintresse och det var i den vevan han introducerades i "Peking Fanz", IFK:s inofficiella supporterklubb.
- Själva fotbollen är naturligtvis viktigast, men gemenskapen i PF betyder väldigt mycket. Det är väl 60-40 med fotbollens procentsiffror först.

Stort tålamod
Norrköpings "tolfte spelare" tillhör ett tålmodigt släkte.
Senaste åren har besvikelserna varit många och en annan, mer otålig medgångssupporter, hade för länge sedan slängt årskortet i strömmen.
Fast inte Henrik.
- Jag kommer att se IFK:s återstående matcher i allsvenskan. Både mot Örebro och i Sundsvall nästa lördag. Skulle det bli superettan tänker jag ändå köpa nytt kort, säger han utan att tveka.
Vi snackar litegrann medan fotografen Janne Forsby tar sina bilder på Parkens östra läktare. Henrik ser tankfull ut när han spanar ut över ett öde fotbollsmecca.
- Det känns lite konstigt att se arenan så här. Så tomt.
Tomhet är också vad han skulle känna om IFK misslyckas med att hänga kvar i högsta serien.
Relativt tomt har det också blivit i plånboken. Henrik är en storkonsument av IFK Norrköping. Han ser alla hemmamatcher och många på bortaplan.
- Varje resa kostar väl runt 500 spänn. Det blir några kronor varje säsong. Fina minnen också för den delen. Jag var med när IFK spelade cupmatch mot Slovan Liberec och det var jäkligt skoj.
Han behöver dock inte kuska buss till Tjeckien för att tillfredsställa sitt fotbollsbegär.
En tur till Ljungsbro kan vara nog så upplyftande.
- Vi var ju där nyligen när IFK spelade i Östgötacupen. Vi hade bengaltifon och allt möjligt. Riktigt kul, säger han och ler åt minnet.

Alla inte poppis
Supporterna älskar sitt IFK, men sympatiserar nödvändigtvis inte med alla spelare och ledare i föreningen.
Exempelvis står inte utvecklingsansvarige Tor-Arne Fredheim i särskilt hög kurs hos Henrik Asplund och hans kompisar.
- Man undrar ju om karln har någon stolthet. Först sparkad tränare, sedan styrelseledamot och sedan tillbaka på tränarbänken... Håkan Ericson (tränaren) tror jag däremot på, även om jag inte träffat honom personligen. Hoppas han växer ytterligare med uppgiften och inte blir sparkad om det skulle bli superettan. IFK behöver kontinuitet.
Vissa spelare i laget är förstås mer poppis än andra. Nya anfallarna Antti Sumiala och Nick Bosevski är givetvis stora idoler och ses som frälsare.
- Deras uppträdande är också ganska osvenskt. När de gör mål brukar killarna dra till klacken och fira. Så skulle inte en svensk spelare göra, där måste man ju klappa om passningsläggaren först, säger han och ler.

Gillar Östlund
- Själv har jag alltid gillat "Salle" (Alexander Östlund). Även när han fick ta emot mycket skit. Han är jättetrevlig och brukar ta sig tid för supportrarna. Jojje Karatanasis och Mikael Ström är också populära.
Efter en seger mot Örebro skulle grabbarna stiga ytterligare i aktning.

Henriks bästa minnen...

1) Kalmar FF borta (förlust 0-1)
- Vi var 1 200 IFK-supportrar på plats och dominerade Fredriksskans. Stämningen var helt otrolig. Vilken syn med så många vitblå på läktarna.

2) AIK borta (seger 3-1)
- Vi var inte så många fans på Råsunda, kanske ett hundratal. Det är mest bussresan från Solna jag minns. Stämningen var euforisk, vi sjöng och dansade i dubbeldäckaren hela vägen hem till Norrköping.

3) Kalmar FF hemma (seger 5-1)
- Sumialas otroliga debut när han gjorde tre mål. Nick Bosevskis tre mål mot Elfsborg är också en höjdare.

...och värsta

1) Kalmar FF borta (förlust 0-1)
- För efterspelet. En supporter blev bränd av en fackla och skulle polisanmäla Peking Fanz. En tråkig avslutning på en så rolig resa.

2) Halmstad borta (förlust 2-3)
- IFK släppte in två mål i slutminuterna och vi som var där förstod ingenting. Folk låg ned, orkade inte röra sig efteråt. En del var också rätt ursinninga.

3) Hammarby borta (förlust 1-3)
- Det var så mycket som kändes trist. Kennedy gav oss fingret efter sitt mål och dessutom hade man ett femtontal kravallpoliser som dök upp vid läktaren. Onödigt provokativt. Vi är ju aldrig inblandade i några bråk.