Det har pågått ett krig mot iranska konstnärer i över 30 år. Ordet diktatur används lätt i ?Rapport? men för genomsnittssvensken innebär inte det mer än tvångsanvändning av slöja i Iran. Även de mest triviala filmer som görs i landet är färgade av restriktioner och censur. Det förekommer inte det minsta regimkritik, män och kvinnor rör aldrig varandra i filmer, kvinnor bär slöja även när de är inomhus med sin familj. Varenda manus och film måste okejas av en regeringsorgan och kan dessutom avbrytas när som helst. Under dessa omständigheter har iranska filmare ändå lyckats göra filmer och dessutom nått framgångar internationellt. Tänk en verklighet där statsministern skulle okeja varje filmproduktion.
Jafar Panahi är en av de som gjort filmer som erbjuder subtil samhällskritik. Öppet har hans filmer följt alla regler men exempelvis ?Offside? från 2006 sa väldigt mycket som kamouflerades under en enkel historia, två unga tjejer låtsas vara killar för att kunna gå på en fotbollsmatch. Efter presidentvalet 2009 uttryckte Panahi stöd för den gröna vågen. Han arresterades snabbt och beskylldes för att göra antirevolutionär propaganda mot regimen. Han dömdes till 6 års fängelse, 20 års förbud att göra film och förbud att ta sig utomlands. Efter överklagan fick han husarrest i väntan på domen. Under sin husarrest bestämde han sig för att försöka få ut sin historia, att göra en film som inte är en film.
Vi ser Jafar Panahi ensam hemma medan han äter frukost, matar dotterns iguana Igi, vattnar blommor och till slut ringer till en vän som kommer dit för att filma honom. Ett tag försöker han sig på att läsa upp och spela sitt senaste manus, ironiskt om en ung kvinna som hålls hemma eftersom de strikt religiösa föräldrarna inte vill att hon studerar konsthistoria. Efter ett tag orkar inte Panahi fortsätta, han är märkbart påverkad av situationen. Det är svårt att veta hur mycket av filmen som är iscensatt och hur mycket som är improviserat. Viss symbolik går att läsa i filmen, men frågan är om det inte är endast tillfälligheter. Delar av filmen är ärligt talat långtråkigt, tills den finner liv i slutet. Det viktiga i den här filmen är däremot inte innehållet i sig utan vad Panahi försöker visa oss, den absurt orättvisa situation som har uppstått. Att han kan hamna i fängelse i sex år på grund av att han gör filmer/har åsikter. Den debatten är långt viktigare än spänningsnivån i filmen. Därför är ?This Is Not A Film? filmhistoriskt den viktigaste filmen på länge. Panahi har nu fått sin fängelsedom. En prominent röst i filmvärlden har effektivt tystats ner.
