Studerade färdtjänsten i USA
Den svenska färdtjänsten är väl, som helhet, något mer generös. Men den i USA är förvånansvärt lik den svenska, och där finns också en del som imponerar. Det konstaterar Birgit Wadstein, informationssekreterare på kollektivtrafikenheten i Norrköping, efter ett studiebesök i USA.
Birgit Wadstein hittade åtskilligt intressant, när hon studerade färdtjänsten i USA. FOTO: NICLAS SANDBERG
Foto:
Service och allmänt synsätt, när det gäller färdtjänst, är faktiskt ungefär desamma i Sverige och USA - kunde Birgit Wadstein till viss egen förvåning konstatera.
En skillnad är att lagstiftningen är tydligare i USA, och att färdtjänsten där är hårt kopplad till kollektivtrafiken. Dit inte kollektivtrafiken går, dit går heller inte färdtjänsten.
Filosofin är att färdtjänsten inte ska vara sämre än kollektivtrafiken, men heller inte bättre. Medan i Sverige färdtjänsten ju tar en överallt dit man behöver.
Tuff procedur
I Chicago, som hade lite egen stil, förvånades Birgit Wadstein över den tuffa procedur som en sökande av färdtjänst måste gå igenom. I olika tester får man då handgripligt visa, vad det är som man inte klarar av.
Så t ex finns det en uppbyggd buss på handläggarens kontor, med både trappa och lift. Handlägganden och den sökande tar också en promenad utomhus, där det bland annat studeras hur personen klarar av att korsa en trafikerad gata, hur han/hon rör sig utomhus etc.
- Jag log för mig själv när jag såg det, det där skulle ju inte alls fungera här, säger Birgit Wadstein. Vi har ju inte alls synen att vi ska testa folk, utan vi utgår ju från att de talar sanning.
- Men där var det mera som så att nu ska vi se, hur mycket du klarar av att gå. En del var ju flåsiga, det var märkbart svårt för dem. Nej, det skulle ju inte fungera här. Men det var intressant att se.
Imponerande
Något som däremot odelat imponerade på Birgit var det resträningsprogram för funktionshindrade, som verkar vara ett fast inslag i den amerikanska kollektivtrafiken. Avsikten är där att träna folk, som har färdtjänst, så att de klarar av att resa kollektivt själva.
- De har otroligt bra program, och där visar de på en oerhörd tro på människor. Folk utmanas till att ta nya steg, även sådana med större funktionshinder.
I den stora dubbelstaden St Paul/Minneapolis följde Birgit en besjälad resinstruktör i arbetet. Hon fick ta del av träningsprogrammet för en 18-åring med Downs syndrom, som bor hemma hos sin mamma och fem dagar i veckan tar sig till sitt dagcenter. Efter att ha tränats i fem månaders tid av resinstruktören åker han nu buss själv.
Mycket tid gick då först åt till att lära 18-åringen klockan. Sedan hade han också ovanan att lätt lockas av godis och glass och ge pengar till eller följa med även vilt främmande personer.
Ovanlig träning
Ett inslag i träningen var då att en kollega till resinstruktören gick fram till 18-åringen på busshållplatsen, bjöd honom på choklad och sa att hon hade mer hemma. 18-åringen ville då genast följa med henne. Men efter att ha "utsatts" för flera liknande situationen, och ordentligt talats till rätta, har han lärt sig att inte följa med främmande. Nu åker han stolt buss till och från dagcentret i stället för att använda färdtjänst.
Universitetsutbildning
Resinstruktör blir, för den delen, inte vem som helst. Till exempel så finns en fyra års universitetsutbildning. Resultatet blir då ett sätt att arbeta, som vi inte har i Sverige men som Birgit fann klart inspirerande.
- Hos oss har vi inget sådant, utom kanske lite resträning inom särskolan. Visst tycker vi att det är bra om folk tränar, men vi har ingen organisation för det.
Överhuvud taget så var det, säger Birgit, intressant att jämföra svenska och amerikanska förhållanden.
Nog var den amerikanska färdtjänsten långt bättre utvecklad än vad hon trott. Likaväl som här finansierad av skatter, samt av de relativt små avgifter (max dubbla kollektivtrafiktaxan) som tas ut.
Så jobbar vi med nyheter